Jag arbetar som personalare på en myndighet. Samtidigt är jag medlem i facket. Min chef tycker inte att jag som "arbetsgivarrepresentant" ska gå på mitt facks möten, eller jag får överhuvudtaget inte "umgås" med facket, dvs. mina kollegor. Detta känns splittrat, jag är ingen chef och får aldrig sitta med på ledningsmöten eller ens få information om vad arbetsgivarsidan anser i vissa frågor. Samtidigt ska jag inte heller få umgås med arbetskompisarna. Jag blir liksom "utanför" överallt. Det är också mycket "hysch-hysch" innan förhandlingar och man undanhåller de fackliga representanterna information för att "få som man vill", det känns både olustigt och oschysst många gånger. Hur har ni det med fack kontra ledning. Måste det vara så djupa klyftor och ett "vi- och dem" tänkande????
Nej. Har själv arbetat som personaler i 20 år och aldrig råkat ut för att sitta på två stolar. Om man är facklig medlem har man rätt att gå på fackmöten, Föreningsfriheten. Självklart måste man få information som alla andra, annars är det ju brott mot MBL. Undrar hur din chef egentligen tänker, inte alls? Personalarbetet är alltid arbetsgivarinriktat, men man har medarbetarrättigheter ändå.