Den vita diakonkragen symboliserar kyrkan men Ing-Marie Rice Edsbrand tar själv aldrig initiativ till att tala om kristen tro, annat än om den typen av samtal efterfrågas. Det händer ibland, men i de allra flesta fall vill människor tala om sina liv i vardagen, om sorg, kriser, oro, vägval – situationer vi alla ställs inför och ibland behöver hjälp med för att komma vidare i livet.

– Människor har i alla tider brottats med existentiella frågor. I dag har de flesta av oss det bra materiellt, men grunden för att vara människa är ändå densamma. Och att vara människa har aldrig varit särskilt enkelt, säger Ing-Marie Rice Edsbrand.

Ing-Marie Rice Edsbrand är anställd av Örebro stift och har sitt kontor i församlingshemmet i Mosjö strax utanför Örebro. Men det är inte där hon brukar befinna sig på dagarna, utan snarare på Ikea, i Mariebergs galleria, på Örebro flygplats, Coop Forum eller andra stora arbetsplatser. Där, mitt i vimlet av människor och en brusande kommers och aktivitet, arbetar hon flera dagar i veckan. Som arbetslivsdiakon är hennes uppgift att gå runt på de olika arbetsplatserna, prata med de anställda, knyta kontakter och erbjuda samtal och stöd för dem i frågor som bekymrar dem. Kyrkan betalar, och arbetsgivarna på de olika arbetsplatserna välkomnar satsningen.

– De ser poängen med att jag finns där. Förhoppningsvis kan deras medarbetare på så vis få en bättre livskvalitet. Allt som gör att personalen mår bättre leder till en stabilare personalgrupp och det gynnar ju även arbetsgivarna.

Bakgrunden till satsningen är att Ing-Maries kyrka aktivt sökt sig nya vägar för att nå människor.

– Vi har ett ansvar för att finnas till för dem. De ska inte bara behöva komma till våra lokaler, vi ska ta på oss skorna och ta oss till dem, där de har sin vardag.

Det som började med en försöksverksamhet mellan kyrkan och arbetsplatserna för några år sedan har nu blivit permanent eftersom försöket föll så väl ut. Ing-Marie Rice Edsbrand ägnar merparten av sin arbetstid åt att besöka arbetsplatser där hon småpratar med personalen, lämnar sitt visitkort, för samtal med personalgrupper på luncher och fikaraster och även tar emot för enskilda samtal.

Vi träffas i hennes samtalsrum i församlingshemmet där hon bjuder på kaffe och omsorgsfullt tillredda smörgåsar. Ett ljus är tänt, på bordet ligger näsdukar för den som kommer hit och är ledsen. Men vill folk verkligen att en person i vit krage kommer och rotar i deras själsliv på arbetstid undrar jag. De har ju inte bett dig komma. Ing-Marie Rice Edsbrand verkar smått van vid frågan, hon tar den med ro. Och riktigt så går det verkligen inte till, påpekar hon.

– Det är snarare så att folk vet att jag finns, de är vana vid att se mig där och jag småpratar med dem som vill. Det gäller att ha en fingertoppskänsla för det. Men det är inte ovanligt att jag blir uppringd, alla har mitt visitkort, och ibland behöver människor hjälp i sitt liv. Då kommer de ihåg det där visitkortet och hör av sig.

Som arbetslivsdiakon är Ing-Marie Rice Edsbrand främst inriktad på samtal som rör livsfrågorna, om sådant man är ledsen för eller oroar sig över. Ibland har hon också etiksamtal i en personalgrupp. Som diakon har hon utbildning i att fördjupat samtala med människor och hon har också utbildat sig i kognitiv beteendeterapi, KBT.
Men hon ska inte gå in och ta över företagshälsovårdens arbete eller chefernas ansvar.

– Därför händer det att jag försöker ingjuta mod i personer att själva vända sig direkt till arbetsgivaren eller företagshälsovården. Jag brukar säga att det samtalsstöd jag kan erbjuda är mer som grädde på moset, sådant som varken arbetsgivaren eller företagshälsovården kan bistå med och som kostar pengar om man söker hjälp privat.

Ing-Marie Rice Edsbrand har lätt att få kontakt med folk och beskriver sig själv som nyfiken, social och empatisk.

 – Jag slänger käft på ytan samtidigt som jag står som representant för djupet.

Djupet förmedlar hon i de enskilda samtalen. Dit söker sig anställda i alla åldrar, män som kvinnor.  Även chefer söker sig till henne för samtal, ibland för sina privata bekymmer, ibland för att få samtala om frågor som rör jobbet.

– Jag är en neutral part, pratar lika gärna med chefen som med alla på golvet.
Mest handlar samtalen om människors egna privata liv. Och om sorg.

– Jag möter mycket ledsamheter. Människor har ett behov av att få sörja det som inte blev. Som till exempel en avslutad relation, att få ett barn med funktionshinder, förlorade kroppsfunktioner eller att inte hålla måttet på jobbet.

De flesta befinner sig i någon slags livskris.

– Jag försöker normalisera dessa livskriser. I dag ska allting gå så fort, även en sorg förväntas gå över snabbt. Men en kris är ingen quick fix – några tabletter och så är allt bra igen. Livet fungerar inte så och har aldrig gjort.

Hon berättar att hon sedan lång tid tillbaka driver ”den grå vardagens kampanj”. Att till vardagens makaroner och köttbullar till exempel tända ett ljus, att med ömhet se på den man lever med, att försöka gilla läget i dagen här och nu i stället för att jaga det maxade livet.

För just i denna hetsjakt ligger en del av nutidsmänniskans brist på lycka och välmående, tror hon. Livet är för materialistiskt för de flesta av oss.

– Förr byggde man sitt hem under en livstid. Nu skuldsätter man sig med allt på en gång och väntar sedan på att livet ska levas. Allt ska vara så stort och häftigt, vi blir mättade på upplevelser. Det som förr var en livshändelse, till exempel att resa till Thailand, har nu blivit en årshändelse.

Samtidigt har många en tuff vardag i sitt jobb. Ibland handlar samtalen därför om jobbet och om att hitta balansen mellan arbete och privatliv.

– Många är slitna. Arbetsmiljön inom handel och service är tuff. Ingen kan slå dank, det är långa pass och mycket ljud.

Några handfasta råd ger hon sällan, det är inte hennes uppgift.

– Mitt jobb är att lyssna och föra samtal, men det är alltid människorna själva som gör sina val.