Poliser, ekonomer, lärare, ingenjörer, sjuksköterskor och uppskattningsvis 200 000 chefer. Är de TCO-anslutna har de från och med nu fått en ledare med en riktig vinnarskalle, som vill leverera och se resultat och som älskar sitt jobb. Allt enligt Eva Nordmarks egen utsago.

Det är andra dagen på jobbet och hon har precis flyttat in i företrädaren Sture Nordhs gamla kontor. Inte en enda pinal har hon hunnit få med sig från förra jobbet på SKTF, fackförbundet hon varit ledare för de senast sju åren. Men soffbordet pryds av en vacker blombukett och på skrivbordet ligger en post-it-lapp med texten ”Välkommen”, en hälsning från företrädaren fastklistrad på nyckeln till TCO:s garage. Kongressen då hon valdes till ny ordförande är bara en vecka bort.

– Det känns jättebra och det har varit full rulle varje dag. I fredags hann jag träffa alla nya medarbetare och så har jag hunnit vara i Aten på Europafackets kongress. Jag stack i söndags och kom hem i går kväll, säger hon.

För att förbereda sig inför sitt nya uppdrag som TCO-ordförande bokade hon in sig på fika och luncher med blivande kollegor. Hon ville få en nyanserad bild av sin nya arbetsplats.  

– Jag tror att man blir mer framgångsrik som ledare om man vågar ta till sig andras klokskap och kompetens. Men ibland har jag mött viss förvåning över mitt sätt och en del tycker att man inte ska behöva ta hjälp. Det tycker jag är fel. Som ledare måste man utvecklas hela tiden och det är klokt att lyssna på andra.

Samhällsintresset och det politiska intresset har varit en viktig del av Eva Nordmarks liv ända sedan uppväxten i Luleå. I dag är hon 40 år och har tillbringat större delen av sin karriär inom politiken, både som socialdemokratisk riksdagsledamot och i facket. Som 28-åring blev hon chef för SKTF:s center i Luleå. Hon rekryterades utifrån, var inte medlem, men kände sig hemma i värderingarna om välfärd, jämställdhet och ledarskap. Det var hennes första formella chefsuppdrag och det lockade att pröva att vara chef.

– Men det har egentligen aldrig varit någon medveten strategi att bli just chef. Min drivkraft handlar nog mer om resultat och om att leverera, snarare än om position. Jag vill göra skillnad!

När hon beskriver sitt eget ledarskap gör hon det med ord och begrepp, som delegera, sätta mål, involvera, vara lyhörd och visa tillit. Hon gillar gruppdynamik och får inspiration och kraft i mötet med andra människor. Hon gillar att tävla, har alltid gjort, vill gärna vara först och helst ligga steget före. Inom SKTF satte hon igång ett genomgripande förändringsarbete.

– När A-kasseförändringarna trädde i kraft och många lämnade facket så bestämde vi oss inom TCO-förbunden för att inte sitta med armarna i kors. Vi frågade oss: Hur uppfattas vi? Vad tycker människor om oss? Och särskilt, vad tycker unga människor?

Svaren var knappast upplyftande, snarare dystra, enligt Eva Nordmark. Facket sågs som gubbigt, gammaldags, maktfullkomligt, toppstyrt och angeläget bara för några få. En slutsats var att SKTF behövde bli angeläget inte bara för dem som hade det svårt i arbetslivet, utan även för de unga och de som upplevde sig som framgångsrika i sina karriärer. Karriärvägledning, föryngring i styrelser och nya riktlinjer för förtroendevalda blev några åtgärder.

I dag väljs inga förtroendevalda på heltid, alla måste i stället ha en fot kvar i arbetslivet. Resultatet är att nya medlemmar faktiskt strömmar till. I TCO vill Eva Nordmark fortsätta förändringsarbetet.

– Målet är att när yngre och välutbildade människor med akademisk bakgrund kommer in i arbetslivet, då ska de känna att våra frågor berör dem, att vi är relevanta och viktiga, att vi har bra idéer och lösningar. Det är en sådan förflyttning jag vill göra.

En av de frågor som är allra mest angelägna för medlemmarna just nu är enligt Eva Nordmark det gränslösa arbetslivet: Att ständigt höra pling i mejlen och blipp i telefonen. Men det är en gränslöshet som också kan vara en stor frihet för medlemmarna, eftersom det ger möjlighet att styra över sin egen tid. Så det gäller att hitta en balans.

I en debattartikel myntade hon begreppet ”rätten att gå ned till heltid”. Och som högsta fackliga ledare för 200 000 chefer är frågan: Hur kan hon själv visa vägen? Enligt Eva Nordmark är hon en hyggligt god förebild. Receptet är att lyfta frågan, göra tydligt vad som gäller och visa respekt för varandra. Outtalade förväntningar kan vara en källa till problemet. Chefer måste vara goda exempel, men det kan också handla om medarbetares förväntningar på chefen.

– Jag är ju själv väldigt ofta tillgänglig och uppkopplad. Och jag har haft medarbetare som sagt till mig att de tänker jobba i helgen, men som lägger till: Om du får en massa mejl av mig är det lugnt om du tar det nästa vecka. Men hade vi inte pratat om det hade jag kanske känt att, oj, nu har hon suttit och jobbat flera timmar och jag borde svara, och så försvinner min lördag kväll.

Men prat och tydlighet räcker inte alltid, så en annan viktigt chefsuppgift blir att hjälpa medarbetarna att prioritera. Ibland kanske det helt enkelt är för mycket jobb på för kort tid. Att minska stressen är en viktig hälsofråga.

– Blir det stress och press under lång tid finns det risk för att fler blir sjuka av sitt jobb. Vilket kanske är extra farligt om du känner att du älskar ditt jobb, känner en passion.

Det sistnämnda stämmer väl in på henne själv. Periodvis arbetar hon mycket, ibland 60 timmar i veckan. Hon är på jobbet vid nio men försöker så ofta det går äta middag hemma med familjen. Familjen är viktig, det är ”back to basics” att komma hem till tonårsbarnen, sätta sig i kökssoffan med dottern, sjunga tillsammans och dansa loss på köksgolvet.

I en bisats nämner hon att en positiv effekt hon tycker sig se av att fler kvinnor blivit fackliga ledare är att sena jobbmiddagar oftare ersätts av lunchmöten. Men unga kvinnliga ledare har det fortfarande tufft, det tycker Eva Nordmark är uppenbart. Som mentor för flera unga kvinnor tar hon del av deras vardag.

– De har extremt höga krav på sig själva och höga ambitioner. Samtidigt är det mycket lättare för människor runt omkring att säga till en ung kvinna hur de borde göra. Om man jämför en ung kvinnlig ledare med en äldre manlig så finns det ett annat respektavstånd till en äldre man. Man kanske tycker saker om honom, men säger det inte med respekt för att han är han.