– Förflyttning … det är det vi GÖR, i huvudsak, säger Ann-Christin Mossberg, undersköterska på Bjurslätts äldreboende.
Nästan alla aktiviteter på hennes avdelning, ett permanent demensboende, kräver någon typ av förflyttning. Det som försvårar är att dementa ofta inte förstår vad som förväntas av dem.

– ”Ställ dig upp” fungerar inte alltid. De kanske inte vet att de inte redan står upp, säger hon.

Därför har det med tiden utvecklats en anpassad kommunikationsteknik. Konsten är att förmedla vad det handlar om. Det räcker inte alltid med ord. Man får visa med hela kroppen. Ofta flera gånger, för minnet är kort.

– ”Kom så dricker vi kaffe” brukar vara bra, säger kollegan Ann-Louise Svensson. Att hålla fram koppen så de kan känna doften. Men det kan lika gärna vara något annat, beroende på deras intressen; mat, kommande händelser som besök eller musik.

Nu för tiden är målet att de boende själva ska klara så mycket som möjligt av sin förflyttning, när de vill. För bara femton år sedan var det helt andra ideal som gällde.

Då skulle man göra allt åt dem.

– Mycket hade gått fortare om man hade gjort det själv, medger Ann-Christin Mossberg.

– Men om vi inte hade arbetat såhär hade det blivit fysiskt mer jobbigt, med mer lyft, säger Ann-Louise Svensson.

– Det skulle också vara psykiskt jobbigt att möta sorgen hos dem man hjälper, säger Ann-Christin Mossberg. När man spänner fast en människa i en lift utan att de förstår varför, blir de givetvis arga, besvikna eller rent av panikslagna.

Med dagens ideal och kommunikationsteknik krävs i stället en stor mental insats av vårdpersonalen.

– Vi måste hela tiden tänka på vad vi säger och hur vi gör. Man kan gå hem härifrån och vara jättetrött i huvudet – men varm inombords, säger Ann-Louise Svensson.

Nya vikarier som kommit till äldreboendet har reagerat på hur lugnt det är på avdelningen.

– Men lugnet är något man får skapa, säger hon. Det kommer inte av sig självt.