– Det är inte lätt. Från VD till sist anställd, vi sitter alla i samma båt, säger Argent Avollaj, klubbordförande i IF Metall.

En gång var den mönsterfabriken. Volvos Uddevallaverk som byggde bilar i självstyrande grupper och fick uppmärksamhet över hela världen. I dag ägs fabriken till 60 procent av italienska Pininfarina och tillverkar Volvos lyxbil C70.

– Vi tycker nog fortfarande att vi är något av en mönsterfabrik. Kvalitetsmässigt är det få som kan slå oss på fingrarna och de anställda har ett stort arbetsinnehåll, säger produktionsledaren Michael Gunnarsson och visar runt bland chassin och karosser.

Nedläggningen kommer att ske från 2013 då Volvo blir ensam ägare av fabriken. Den främsta orsaken är bristande efterfrågan; i dag tillverkas cirka 10 000 bilar per år, medan kapaciteten är den dubbla. Alla 600 anställda har erbjudits fortsatt arbete på någon av Volvos andra anläggningar i Göteborg, Skövde, Floby eller Olofström, där Göteborg -Torslanda är närmast, nio mil bort.

Michael Gunnarsson ser avvecklingen mitt i det tråkiga också som en möjlighet till utveckling och lärande i sin roll som arbetsledare.

– Vi kommer att vara så flexibla som möjligt. Släppa dem som vill gå tidigt och låta andra ta nya roller. Min uppgift i det här läget blir förutom produktionen också att vara lyhörd på hur folk mår och ägna mer tid åt personliga samtal och möten.

Kenneth Glimsand är personalchef och har den digra uppgiften att hålla motivation och produktion uppe fram till maj 2013, samtidigt som 600 anställda ska få ett bra avslut.

– Två saker har gjort att läget just nu är så bra det kan bli. Dels att vi har lång framförhållning, dels att alla har erbjudits nytt arbete.

Han har fyrtio års erfarenhet av personalansvar och menar att det inte går att överskatta betydelsen av kommunikation och att chefer efter ett sådant här besked direkt måste visa sig ute på avdelningarna, fånga upp stämningen, prata och lyssna. Dessutom är det viktigt att snabbt koppla in andra aktörer som arbetsförmedling, trygghetsråd, studievägledare och coacher.

– Det gäller att få folk att vakna till så att de själva blir aktiva. Just nu kartlägger vi vilka som vill fortsätta inom Volvo och vilka som vill arbeta med något annat.

Argent Avollaj är ordförande i IF Metall och ägnar just nu mycket tid åt förhandlingar.

– Stämningen på företaget är nedslagen men ändå tämligen god. Det förs många diskussioner och facket och arbetsledningen träffas ofta för olika möten. Många är självklart oroliga. Värst är det för dem som är över 55 år och som nu funderar på vad de ska göra fram till pensionen, säger han.

Argent Avollaj hoppas att kunna förhandla fram ett så bra stöd som möjligt för sina medlemmar. Att de får den bästa hjälpen att hitta jobb, starta eget eller studier. Han hoppas också på någon form av bonus för dem som blir kvar till slutet.

– För många här är bilbranschen den enda de känner till, det kan bli svårt att ställa om sig och det blir ju inte bättre av att grannen i Trollhättan också är illa ute.

Marlene Palander Berglöv är lagledare och har jobbat i fabriken sedan 1998. Med två små barn och nybyggt hus har hon varken lust att pendla eller att bli arbetslös. Men hon är trots det inte särskilt orolig. Tänker att hon alltid kan ta jobb inom äldreomsorgen eller något annat.

– Det svåraste blir nog socialt, att inte längre träffa dem man umgåtts med dagligen i 14 år.

Hon beskriver att reaktionerna har varit väldigt olika. Några ser det som en chans till nystart, andra som en katastrof. Men hon upplever att alla är lojala mot företaget och tror att de kommer att hålla uppe arbetsmoralen in i det sista.

– När det är neddragningar blir det sämre stämning, då är några bortvalda – och man tycker alltid att de varslar för många i kollektivet och i stället kunde ta fler tjänstemän – men nu gäller det alla, även cheferna. De måste ju hålla masken, därför är det lätt att glömma att de också förlorar jobbet.