Flexibla individualister som tar för sig och är krävande på arbetsplatserna. Eller en ung generation som svikits av samhället och drabbas av stigande arbetslöshet och ohälsa. Forskaren Anders Parment och politikern Gustav Fridolin har vitt skilda bilder av 80-talistgenerationen.
ANDERS PARMENT forskar om generationer vid Stockholms universitet och har skrivit flera böcker om ekonomi och marknadsföring. I boken ”Generation Y” beskriver han 80-talisterna som driftiga entreprenörssjälar som självklart ifrågasätter normer och regler på arbetsplatser, som känner sitt värde och ofta och gärna byter jobb.
Varifrån kommer den bilden?
– De är uppfostrade att ifrågasätta. När människor är mellan 15 och 25 år formas deras värderingar. 80-talisterna har växt upp som konsumenter och som konsument är man krävande, kunden har alltid rätt. Med den politiska avregleringen har konsumtionen även nått samhällets institutioner som fria skol- och vårdval till exempel. Som kund har man mycket makt, är man inte nöjd så väljer man något annat. Det här synsättet genomsyrar 80-talisterna, säger Anders Parment.
Konsumtionssamhället, som vi otvivelaktigt lever i, är en förklaring till hur den unga generationen formats, menar han. Samtidigt har Sverige utvecklats från ett kollektivistiskt folkhem till ett mer individualistiskt samhälle där var och en i större utsträckning är sin egen lyckas smed. Denna förändring under senare decennier har skett under 80-talisternas uppväxt och präglat dem starkt. Även media, tevekanaler, internet och sociala medier har bidragit till att forma dem.
– Ta program som Idol, de bevisar att om du är tillräckligt skicklig så kan du bli känd och rik. Du behöver inte ha en privilegierad bakgrund för att nå ditt mål. Eller amerikanska serier som Sex and the city som visar ett glamoröst sätt att leva, sådant präglar oss som individer, säger Anders Parment.
En annan förklaring till att 80-talisterna formats till individualister som tar för sig är deras föräldrar.
– De har curlat och ställt upp. Deras barn har blivit vana vid att ställa krav och att ha många valmöjligheter.
GUSTAV FRIDOLIN, miljöpartist, journalist och folkhögskollärare, har en helt annan beskrivning av 80-talisterna, en generation han själv tillhör. I boken ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation” skriver han tvärsemot Anders Parments bild av dessa lyckade, fria, unga att 80-talisterna i allt högre grad slås ut och att det är en generation som växt upp utan att kunna räkna med att få det bättre ställt än sina föräldrar.
Varifrån tar då Gustav Fridolin sin bild?
– Det som förenar en generation är de gemensamma erfarenheter man bär på. Vi tillhör en generation där chanserna blev färre i stället för fler. Under 90-talets nedskärningar såg vi föräldrar och syskon bli arbetslösa och vi drabbades själva av mindre personal på dagis och i skolan, fritidsgårdar las ner och psykiatrin nedmonterades.
Nedskärningsåren under 90-talet övergick sedan till de senare årens kris med nya besparingar och en ökad arbetslöshet och utslagning som följd.
– Sammantaget har det här skapat en rejäl utsatthet som präglar vår generation. Ungdomsarbetslösheten är mycket hög och når tvåsiffriga procenttal. 90 000 unga vuxna har varken jobb eller studerar utan står utanför samhället. Den psykiska ohälsan ökar bland unga, det är mycket svårt på många håll att få tag på egen bostad och de otrygga anställningarna är något unga i dag får leva med, säger Gustav Fridolin.
Konsekvensen blir, menar Gustav Fridolin, att alla tvingas anpassa sig till hotet att man kan slås ut. Det blir en press på unga människor att till varje pris lyckas på varje prov, i allt det de företar sig, så att de ska hamna på rätt sida av tryggheten. Situationen på arbetsmarknaden gör att de går med på riktigt dåliga arbetsvillkor utanför lagar och regler, ofta på svartjobb och underbetalda utifrån hur mycket de egentligen arbetar.
ANDERS PARMENT menar, å sin sida, att generellt har 80-talisterna möjligheter och en valfrihet som inte tidigare funnits.
– Auktoritetssynen har förändrats. De unga är vana vid att ifrågasätta, de har uppmuntrats till det genom hela skolsystemet och som konsumenter. Vid rekryteringar vågar de säga vad de förväntar sig, de är mer rakt på. Och de vill jobba på många olika ställen, om de inte trivs på ett jobb söker de sig snabbt vidare. De vill göra bra ifrån sig på jobbet, men jobbet är inte det som allt kretsar kring, utan vänner, nätverk och det sociala livet är minst lika viktigt, säger Anders Parment.
Det här får konsekvenser för arbetsgivarna, i branscher där det är svårt att få tag på rätt kompetens, påpekar han.
– Om man vill behålla den här generationen så måste man förstå dem och lyssna på dem.
Anders Parment menar också att arbetsgivare som inte sköter sig och lever upp till att vara en bra arbetsplats snabbt kommer att förlora på det.
– Med internet och sociala medier så har det blivit mycket lättare för anställda att föra fram kritik. Medier har lättare att snappa upp missförhållanden.
MEN GUSTAV FRIDOLIN håller inte med om den beskrivningen.
– Dåliga arbetsvillkor gör inte att färre jobbar där. Många har ju inget val! Konsekvensen blir i stället att människor slits ut väldigt tidigt med fler sjukskrivningar och det som tidigare kallades förtidspensioneringar, säger Gustav Fridolin.
En anledning till att Parments och Fridolins beskrivningar av samma generation skiljer sig åt är att deras undersökningar grundar sig på olika material. Anders Parment har främst intervjuat studenter och unga vuxna som är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden. Gustav Fridolin, i sin tur, har tagit del av statliga utredningar som undersökt hela gruppen 80-talister. Och i dag finns ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, menar Gustav Fridolin.
A-LAGET är de som har fast jobb eller som är på väg ut i en karriär. Det är den gruppen som Anders Parment beskriver. B-laget är de som står utanför trygghetssystemen och som hankar sig fram med tillfälliga anställningar, projektjobb och timanställningar.
Gustav Fridolin varnar för den ytliga reklambild av den unga generationen som han tycker att Anders Parment står för och som fått stor spridning i medier.
– Risken är att unga människor känner krav på sig att leva upp till den bilden. Visst är det jättebra om folk vill utveckla och förverkliga sina idéer. Men framför allt är det viktigt att se samhällsfaktorerna som skapar ohälsa och att inte lägga hela ansvaret på individen.
Och Anders Parment ser från sin ringhörna just det individuella perspektivet, även om han också höjer ett varningens finger för den individfixerade samhällsutvecklingen.
– Om man är rätt individtyp så har man klarat sig igenom nedskärningsåren. Arbetslivet kräver andra egenskaper i dag, till exempel att man ska vara social och flexibel. Är man inte det så är det lättare att slås ut.