Med drygt 20 års erfarenhet av ledarskap i bagaget gav Marika Skärvik i våras ut boken ”Omänskligt mänsklig. När empatin står i vägen för framgångsrikt ledarskap”. I boken bjuder hon på reflektioner kring både sitt eget ledarskap och hur hon genom karriären upplevt organisationer och andra chefer. Erfarenheterna varvas med råd om hur chefer kan öka insikten både kring sitt eget och andras agerande och på så sätt nå sina mål. Boken är en inspiration till chefer att våga ta hand om sig själva och inte bli offer.

– Tar man inte hand om sig blir man ingen bra chef och det blir inte bra för medarbetarna eller resultatet heller. Chefer ska inte behöva vara slagpåsar, chefer har rättigheter och är människor. Jag vet inte hur många jag träffat som säger; jag orkar inte vara chef längre, jag pallar inte med det här. Det är en dålig utveckling och verkligen inte okej. Efter att jag skrivit boken har jag upptäckt att det finns en dold frustration och en hämmad potential därute, säger hon.

År 2005 fick Marika Skärvik som affärsområdeschef på Tieto Enator utmärkelsen Årets chef. Före och efter det har hon haft ledande positioner i ett flertal företag, både amerikanska, engelska, franska och svenska. I dag driver hon egna företaget Mentorius där hon arbetar individuellt med chefer i utvecklingsprogram som sträcker sig från några månader till tre år. Metoden är en handfast kombination av affärsutveckling, ledarskapsutveckling, coaching och change management.

– Jag är rådgivare till chefer i helt olika branscher med helt olika förutsättningar men jag ser ändå en tydlig röd tråd. Det som verkar vara gemensamt är att många människor agerar av rädsla för att bli avslöjade som en bluff. Jag hjälper chefer att våga utmana den känslan, säger hon.

Ändå sedan det första chefsjobbet som försäljningschef har Marika Skärvik funderat kring vad som bygger ett bra ledarskap. Och ganska tidigt tyckte hon sig se mönstret; Att affärsvärlden på ytan tycks styras av rationalitet och fakta – men att det under ytan ryms ett hav av känslor som styr minst lika mycket. Och det är utan koll på alla dessa känslor – både egna och andras – som chefer riskerar att hamna fel i sitt ledarskap. 

Enligt Marika Skärvik är alltför många chefer livrädda för att inte bli omtyckta, bekräftelsebehovet är starkt och omsorgen och empatin som riktas mot medarbetarna riskerar att bli ett sänke i stället för en livlina.

– Om man inte har empati så ställer det till problem, och har man för mycket av det så ställer det också till problem.

Tricket enligt Marika Skärvik är att skaffa sig egen insikt om sina drivkrafter och rädslor och försöka förstå andra på samma sätt. Insikter ger trygghet och då kan chefen stå självständig, se vad som pågår runt omkring och låta sig påverkas ”lagom” mycket i känsla och tanke utan att vingla i beslut och handling.

Avgörande är att låta starka negativa känslor få höra hemma hos de som känner dem, och inte ta över andra personers frustrationer. Inte låta sig bli tagen som gisslan, förminskad eller använd. 

Dessutom måste chefen lära sig förstå det system hon eller han befinner sig i och kunna använda samma språk som de som sitter på makten: Prata rationellt med de rationella och känslomässigt med dem som styrs av känslan. Och även om insikten om känslornas betydelse för vårt agerande finns hos fler än Marika Skärvik är det enligt henne än så länge svårt att sälja in det som arbetsmetod.

– Nej, nej, det funkar inte, det är för flummigt, menar hon och säger att det i stället gäller att först visa bra resultat och därefter förklara arbetssättet. Det goda chefskapet blir till en brygd av kunskap, insikt, anpassning och list. För uppdraget som chef är trots allt alltid att nå dina mål, understryker Marika Skärvik.

– Därför spelar det ingen roll om du säger vad du tycker på ditt sätt, om ändå ingen förstår vad du menar. Det är bara slöseri med begåvning.

Det går heller inte att ”älska medarbetare goda”, menar Marika Skärvik. En idealistisk vision är bra, men förhållningssättet måste vara realistiskt.
För hennes egen del har behovet av bekräftelse och önskan att bli omtyckt varit den största utmaningen.

– Det har väl varit min akilleshäl. Att inte vara omtyckt – det har varit det svåraste för mig. Men det går faktiskt att bekräfta sig själv.  Så jag började jobba lite annorlunda, försökte delegera mer och blev tydligare i att skilja min person från min chefsroll. Då blev det enklare både för mig och för mina medarbetare, säger hon.