Det finns bara några enstaka kvinnor som arbetar som sportchefer i Sverige. Till skillnad från många andra kvinnliga chefer, måste de inte bara förhålla sig till sina medarbetare utan även till läsare och supporters. De möter dagligen kritik för att de gör anspråk på att bestämma i sportens värld. Starka kvinnliga röster provocerar många inom idrottsvärlden, som traditionellt styrs av män.

Karin Carlsson, 42 år, är sedan fyra år tillbaka Bohusläningens sportchef. På huvudredaktionen i Uddevalla bevakar hon all lokal sport och uttrycker varje dag åsikter i sina krönikor och i sin blogg. Hon ifrågasätts ofta av läsare och supporters.

– Jag kan ta kritik. Men det som gör mig upprörd är när de använder könet som en anledning att kritisera mig, säger hon.

Som chef är hon sportredaktionens ansikte utåt och möter ofta en negativ inställning.

– Idrottsvärlden är otroligt mansdominerad. Som kvinna måste jag alltid vara bättre, veta mer, ha bättre koll och skriva bättre.

Mest retar det henne eftersom hon har en gedigen bakgrund. Karin Carlsson började göra inhopp på sportredaktionen redan som 16-åring, fick en fast tjänst innan hon fyllt tjugo år och hade arbetat som sportreporter i över 15 år när hon blev handplockad till chefstjänsten.

– Dessutom har jag varit både utövare, idrottsledare och domare. Jag har stenkoll på den lokala idrotten.

Ändå anklagas hon ofta för att vara okunnig. Ibland ligger ribban lågt.

– Någon gång i höstas blev jag kallad badbrud av Ljungskiles supportrar. ”Hoppas att hon hittar en ny bikini till nästa säsong så ska vi nog se att det löser sig”, skrev någon på ett fanforum. Det tar jag inte. Saklig kritik kan och ska jag ta, men inte sådant.

Även Malin Öhrlund, sportchef på Norrbottens-Kuriren i Luleå, har fått ta emot kängor från oliktänkande. Hon möter ofta samma inställning; hon kan ingenting och har fått jobbet enbart för att det ser bra ut med en kvinna.

– Luleå Hockeys hejarklack har ju skanderat på sina matcher att ”Malin Öhrlund är inkvoterad”, säger hon och suckar lätt.

Blott 32 år gammal har hon gjort en snabb karriär och började även hon tidigt. Frilansande sportreporter som 16-åring, fast jobb innan journalistutbildningen var färdig och sportchef redan innan trettio.

I början förvånades Malin Öhrlund över den kritik hon mötte. Hon hade ingen aning om att en kvinna med åsikter om sport kunde provocera så.

– Skriver jag någonting som de inte håller med om så är det för att jag är tjej och därmed inkompetent.

Hon beskriver också hur hon alltid måste kräva sin plats i sammanhanget.

– På matcher ser jag ofta äldre manliga reportrar gå rätt förbi vakter, medan jag måste tjata och visa pressleg för att få komma in och intervjua. Grundinställningen är att jag som kvinna inte har något där att göra. Men det har blivit bättre.

Anna Setzman, 42 år, är sportchef på Länstidningen Södertälje. Hon tycker också att det blivit lättare med åren. Även om hon säger att man som kvinnlig chef fortfarande måste jobba hårdare för att få respekt, är det annorlunda nu.

– I början gick de från idrottsvärlden förbi mig, de ringde mina manliga reportrar i stället – flera av dem hade varit sportchefer före mig.

Då kunde hon känna sig förbigången. Hon jobbade hårt på att synas, gå på viktiga matcher och vara med där saker hände. Nuförtiden är det hennes telefon som ringer. Så känner hon sig också säkrare i dag.

– Jag bevisar vad jag gör genom det som syns i tidningen. Jag är trygg i vad jag kan. Ibland när jag ställer en bra fråga ser jag att de tittar upp och tänker ”jaha, hon kan verkligen det här”. Klart att jag kan, det är mitt jobb!

Det finns också positiva aspekter av att vara kvinna. Bohusläningens Karin Carlsson tror att hon har fördelar gentemot sina manliga motsvarigheter.

– Som kvinna sticker jag ut. Jag tror att jag har lockat många som inte vanligtvis läser sporten till våra sidor.

De är alla överens om att särskilt en sak är guld värd: kollegernas förtroende. Alla tre vittnar om hur betydelsefullt det är att ha medarbetarnas stöd i ryggen när det blåser kallt.

Malin Öhrlund har alltid känt att hon har kollegerna bakom sig.

– Vi är ett jättebra gäng och jag har alltid haft stöd av reportrar och chefer. Ingen har någonsin satt kniven i ryggen på mig.

Vad är det då som är viktigt när man är kvinna och chef bland män? De nämner prestigelöshet som en viktig faktor för att få medarbetarnas förtroende. Både Anna Setzman och Karin Carlsson säger att om de gör fel, så står de för det.

Malin Öhrlund tror att det kan vara extra viktigt att vara rak och tydlig som chef bland män.

– Tyvärr lever vi ju inte i ett idealsamhälle utan präglas fortfarande av könsroller. Killar är vana att bli talade till på ett rakare sätt.

De har också en hög medvetenhet i sitt chefskap. Funderar mycket över vilken typ av ledarskap de vill stå för och hur de vill framstå. Karin Carlsson har bestämt sig för att inte anpassa sig för mycket till det manliga, att inte trycka bort sin personlighet.

– Jag är till exempel mån om att vara kvinnlig och klä mig kvinnligt, säger hon.

Anna Setzmann har tydlighet som ett mål.

– Givetvis är det viktigt att ha en dialog men också att kunna avsluta den. Att våga tala om när man lyssnat klart.

Karin Carlsson gick tidigt en ledarskapsutbildning, som hon tror har hjälpt henne mycket.

– Där fick jag bland annat lära mig att fatta obekväma beslut på ett bra sätt. Det har jag blivit duktig på. Att vara ärlig och aldrig försöka mörka konsekvenserna. Att ha förståelse men ändå komma ihåg min uppgift som arbetsgivare.

De nämner också struktur, problemlösning och dialog som sina styrkor. Typiskt kvinnligt? Ja, kanske, resonerar de. Särskilt lyhördheten, att låta alla tala och att sträva efter att alla ska må bra.

Men det finns också kvinnliga egenskaper som kan kännas som bromsklossar.

– Den största skillnaden mellan kvinnor och män är den som inte syns, säger Anna Setzman och förklarar:

– Jag tror att det är en kvinnlig egenskap att resonera och utvärdera men ibland blir det för mycket. ”Nu sa jag så här, vad tänkte han då?” Kvinnor har en förmåga att inte släppa taget om saker. Jag är aldrig rädd för att säga vad jag tycker men jag tänker mycket efteråt. Det syns inte men tar stor kraft. Där tror jag att män är annorlunda.

Kanske, tror hon, beror det på att hon är perfektionist ut i fingerspetsarna. Inte minst med tanke på att hon ständigt måste kämpa för respekt från idrottsvärlden.

– Jag vill ogärna visa mig sårbar. Det kan vara det där duktiga-flicka-draget, säger hon.

På den punkten tycker Karin Carlsson att hon lärt sig mycket.

– Jag har blivit bra mycket tuffare under de här fyra åren och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag sover gott om nätterna.

Både hon och Malin Öhrlund ser i stället kontrollbehovet som sämsta egenskapen. Med manliga medarbetare som villigt låter sig bli omhändertagna kan man som kvinnlig chef lätt slita ut sig.

– Jag tror att jag skämt bort reportrarna. Ofta tänker de ”jag kan inte, jag ringer Malin”, när de i själva verket hade kunnat lista ut svaret själva om de försökte. Det retar mig, eftersom det är jag själv som skapat det, säger Malin Öhrlund.

Karin Carlsson tror att kontrollbehovet kan vara typiskt kvinnligt och tycker nästan att det känns ”mammigt”. Hon jobbar väldigt mycket med att släppa kontrollen.

– Jag måste sluta curla mina reportrar, tänker jag ibland.