Om jag skulle försöka mig på en liten summering av nyhetsflödet inom arbetsmiljö kan jag konstatera att det inte är sådär jättefestligt att vara kvinna. Undersökning efter undersökning visar samma sak.
Arbetsolyckorna ökar mest inom kvinnodominerade yrken som vård och omsorg. Kvinnor är mer pressade och har oftare sömnbesvär på grund av jobbet. Även när det gäller sjukskrivningar ökar gapet mellan kvinnor och män. I april låg kvinnors sjukskrivning 71 procent (!) högre än männens. Dessutom bedöms kvinnors och mäns arbetsskador olika konstaterar Arbetsskadekommissionen i sin rapport som nyligen publicerades.
Riktigt intressant brukar det bli när man jämför kvinnors och mäns villkor inom samma yrke eller grupp. LO släppte nyligen en undersökning som visar att kvinnliga LO-medlemmar har betydligt sämre möjligheter än sina manliga dito att ta korta pauser i arbetet eller gå till tandläkaren utan att få löneavdrag. Föga överraskande kommer förmåner, som kompetensutveckling, tjänstebil och bonus, främst de manliga LO-medlemmarna till godo. Okej, det fanns faktiskt ett område där kvinnorna har det bättre. De får oftare gratis kaffe…
Arbetsmiljöverket gör just nu en satsning på kvinnors arbetsmiljö. Inspektörerna ska lära sig att tänka genus när de riskbedömer arbetsmiljön. Inte en dag för tidigt tänker jag, men kanske inte en så lätt uppgift när arbetsmiljölagstiftningen främst handlar om industrijobb och där arbetet i snabbköpskassa och på förskola återfinns på Arbetsmiljöverkets lista över föreskrifter som upphört att gälla och där inte en enda föreskrift handlar om psykosocial arbetsmiljö. Visst jag förstår att det är lättare att skapa ett gränsvärde för buller än för relationer, men tyvärr är det nog så att synen på kvinnors arbete som mindre tungt och kanske även lite mindre viktigt till stora delar lever kvar.
Nyligen intervjuade jag en forskargrupp i Lund som tittat på all data som finns kring belastningsbesvär i olika yrken sedan 1980-talet. Efter att ha tröskat igenom denna enorma mängd information kunde forskarna konstatera att tempot på löpande bandet i fabriken (där kvinnorna ofta hamnar) är helt avgörande för förekomsten av handledsbesvär. Det går att säga ganska exakt hur snabbt bandet kan gå utan att skador uppstår.
Något som skulle kunna bli till ett gränsvärde. För när det finns ett gränsvärde är det ju mycket enklare att upptäcka missförhållanden och sätta press på arbetsgivarna. Men, konstaterade forskningsledaren frustrerat, nu vet vi allt det här och ändå händer ingenting. Just så känner jag inför nyhetsflödet. Att kvinnor har det sämre än män på jobbet är bevisat på längden, tvären och tvärsen. Men ändå händer alldeles för lite.