Jag släppte väskorna innanför dörren och gick omkring och spanade som en hök i den hyrda sommarstugan. Snabbt som ögat grabbade jag tag i de vassa knivarna i kökslådan och flyttade dem till en säker plats. Maskindiskmedlet under diskbänken åkte upp på översta hyllan. Snubbel-sladdarna till mysbelysningen drogs ur, kaffebryggaren flyttades in mot väggen och den lilla halkiga trasmattan rullades ihop. Riskbedömning och åtgärder. Det är jag som är familjens skyddsombud.
”Du är så himla hysterisk”, suckade min man när jag kommenderade honom att surra fast hopfällbara stolar i altanräcket för att täcka för de glipor som barnen skulle kunna falla igenom.”Ni kommer att tacka mig en dag …”, började jag, men så hejdade jag mig plötsligt.
Tacka? Knappast. Eftersom jag är så noga med säkerheten så kommer det antagligen inte att hända någon olycka. Och då finns det ju inget att tacka för. En olycka som inte händer … händer ju inte. Barnen kommer inte att vakna upp en dag och säga: ”tack mamma för att du flyttade upp knivarna så att vi inte skar oss på dem när vi lekte igår”.
Det var i den stunden som jag insåg vilket oerhört viktigt arbete alla skyddsombud utför och hur sällan de får ett tack för det. Deras spaning räddar liv. Och just därför finns det inget att tacka för. Tvärtom händer det nog att en och annan blir irriterad när allting ska riskbedömas in i minsta detalj.
Därför vill jag rikta ett stort tack till er skyddsombud, både hemma och på jobbet, för alla de olyckor som inte har hänt. Tack! Och ett stort tack till mig själv för att barnen inte gjorde sig illa i sommarstugan. Tack! Och nästa gång du ser ditt skyddsombud, passa på att gå fram och tacka. Det har han eller hon verkligen förtjänat.