På tåget till Värnamo 1970 såg jag framför mig hur jag skulle leva i Sverige. Medan björkar, sjöar, betande kor och villasamhällen passerade förbi drömde jag om det  nya landet där allt fanns; fredliga människor, jobb, Agnetha Fältskog, katter i koppel och semesterersättning. Jag var ung, outbildad och turk. Jag skulle till paradiset.

Jag flyttade in hos min moster Angela på Birger Jarlsgatan 59. Men efter en kort tid skar sig allt. Så jag packade min resväska, vandrade bort mot Åbroparken och satte mig på en bänk. När kvällen kom och koltrasten tystnade träffade fakta mig i magen: Jag var ensam. Sen vek jag upp benen och medan tårarna rann somnade jag.

Ett par dagar senare tutade en bil bakom bänken. Jag hade slutat att le och satt och kastade pizzakantbitar till en duva med klumpfot. Det tutade igen och i en vit Volvo satt en tjej jag sett i hallen en gång hos moster Angela. Hon pekade på passagerarsätet. Sen körde hon mig till sin mamma och pappa. Där fick jag bo. Jag har aldrig känt mig så rik som då.

Idag är jag en lycklig svensk företagare och har nu skrivit en bok. (Fast rent tekniskt hyrde jag en författare. Jag är fortfarande usel på att läsa och skriva svenska. Men jag kan räkna!) Boken heter Tänk som en turk – Om du vill lyckas i Sverige och är riktad främst till svenska företagare. Jag tycker att många behöver hjälp med en smartare och mer human attityd nämligen

I boken uppmuntrar jag att chefer måste tänka mer mänskligt när de anställer. Vi kan inte låta rekryterare och cv:n definiera vad som är en bra människa. En klok chef måste ge även andrachansare en chans. De långtidsarbetslösa. De uträknade. Rebellerna. Udda fåglar. Turkar med språksvårigheter. Vem ska annars göra det?
Och vad måste vi göra sen, alla vi på arbetsplatsen? Jo, vi måste fortsätta. Annars blir de ju kvar på sin bänk. Så snegla runt på din arbetsplats. Vem är litet avsides? Du vet redan vem, eller hur? Är det han datakillen med konstiga frisyren? Hon, vahetterhon, ALU-tanten på ekonomi? Han den tysta, vaktmästargubben? Eller städaren från Sri Lanka eller nåt, han som brukar titta ner när du går förbi?

Och vad kan du göra åt saken? Ta fram din inre Kerstin förstås. För det var så hon hette, hon som såg bortom en ensam utlänning på en parkbänk. Stanna till en minut hos din anonyma kollega. Öppna munnen. Småprata. Hämta en kaffe. Var nyfiken. Ät lunch. Bry dig. Det kostar inte en krona. Men inombords känns det som en förmögenhet för den som är utanför. Det kan jag lova dig.