Det finns regler. Och det finns undantag. Och – det finns regler som skapas genom undantag. Jag ska försöka att berätta. Om ett undantag som blev en regel.
Under en kort tid av mitt liv var jag anställd genom ett bemanningsföretag. Det var på det sättet att jag blev inringd vid behov – och vid just den här arbetsplatsen var behovet stort. Kort sagt: inhyrd personal konkurrerade ut de fast anställda. Vi var hundratals. Undantagen kan jag förstå. Att man vid arbetstoppar behöver rörlig personal, men varför – till en högre kostnad än annars – använda sig av ett bemanningsföretag? Efter ett tag blev det uppenbart. Genom att använda sig av interimistiskt anställd personal så slipper man det sociala ansvaret som man har vid en ordinarie anställning. Om det visar sig att A har alkoholproblem så låter man helt enkelt bli att ringa upp honom med erbjudande om arbete. Om någon är svag, inte förstår språket, är slarvig, är hemma ofta med sjukt barn? Svaret är lika enkelt här. Man låter bli att ringa upp honom. Värdet av en människa står i direkt relation till hans funktion. Och vi var alla helt utbytbara.
Jag kom att arbeta mer eller mindre varje dag. Yarden. En gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar. Och vi rörde oss fram och tillbaka över den här platsen. Parkerade bilar. Ställde undan. Tvättade. Monterade.
Och det var just vid ett sådant tillfälle som det blev uppenbart att vi hade förvandlats från ”människor” till ”föremål”. Det var i oktober, snöblandat regn. Hård vind. Kallt vatten som slog upp över kajkanten. Vi skulle förflytta ett hundratal bilar inom området för vidare transport med båt. Arbetet är i sig enkelt. Man får en platsangivelse. Transporterar bilen. Och börjar om. I all oändlighet. Och så arbetade vi. När bilen väl är framkörd och placerad i kö för vidare transport så ska den scannas in, ges en ”location” – och det var här det blev uppenbart att en människa ibland inte är värd mer än en…signalpinne. Vi körde fram bilen till sin plats. Steg ut. Ställde oss vid sidan om bilen. På förarsidan. Och så väntade vi. Jag frågade: ”Varför kan vi inte få vänta inne i bilen?” Och svaret jag fick: ”Ni kan förstöra bilarna.” Ibland var väntan bara en minut. Ibland tjugo. Oavsett väder. Oavsett vind. Att stå ensam i ösregn 20 minuter och vänta på en chaufför som ska scanna in bilens nya angivelse lämnar mycket utrymme för tankar. ”Vad är en människa värd?” till exempel – och det var uppenbart. Ibland är en människa ingenting värd.
Kristian Lundberg, född 1966 i Malmö, är författare och litteraturkritiker. Mest uppmärksammad är han för romanen Yarden, utgiven 2009. Boken beskriver de hårda villkoren för timanställd bemanningspersonal i Malmö hamn. 2010 tilldelades Kristian Lundberg Ivar Lo-Johanssons personliga pris för Yarden.