Jobbet är inte bara jobb. Det gäller att ta sig dit också. Läser att Sundsvalls kommun startat tävlingen ”Till jobbet utan min bil”. Fina priser utlovas om man lämnar bilen hemma.
Man lämnar inte bilen hemma i Sundsvallstrakten. Möjligen en kvinna, men inte en man, om han inte är ung eller väldigt gammal. Har tänkt på det när jag åkt buss däruppe. Kliver det på en vit medelålders man har han säkert kört rattfull och förlorat körkortet. Inte utan min bil – en princip att ta på blodigt allvar!
Så tycks även en stor del av stockholmarna tänka, tänker jag när jag hamnar i bilkö på Sveriges mest trafikerade väg, Essingeleden. Bilkön liknar mest en parkeringsplats.
I Stockholm kan tiden att ta sig till jobbet vara mer avgörande än själva jobbet. Krypa fram i promenadfart instängd i bilen eller tre byten med trängsel. Det senare kanske kan ge ett visst oxcytocinpåslag om man gillar att gnugga sig mot än den ena, än den andra, på tunnelbanan eller pendeltåget.
Jag är dock i grunden norrlänning och skulle mest av allt uppskatta en skogsstig som jobbväg, Stockholmspendlandet ger mig mest kickar av stresshormoner som adrenalin och kortisol. Apropå hormoner är det inget vidare att vara kvinna i klimakteriet i de lägena, helt plötsligt börjar man svettas och måste krångla av sig tröjan, varpå det bli för kallt, och ja.. ni fattar… Ändå är det inte framförallt kvinnor i klimakteriet som sitter i egen bil med AC. Ännu ett av livets mysterier.
Pendeltågsstressen delar vi alla som bor en bit utanför Stockholm. Än är det snö, än är det blöta höstlöv, nerrivna ledningar eller så har tåget fått Ebola eller bältros (eller ja, kanske inte just det, men någon mystisk åkomma kan det vara i alla fall).
Jag hade en gång en arbetskamrat som pendlade från Södertälje en tid då det var extremt mycket problem med pendeltågen. Hon var ömsom uppgiven ömsom rasande, med en kraftig tyngdpunkt på det senare tillståndet. Och hon hade bestämt sig för att inte betala för eländet. Hon hade en biljettremsa när hon åkte buss och tunnelbana i innerstan, men när hon skulle åka till och från jobbet med pendeltåget plankade hon i protest eftersom hon sällan kom fram den tid hon tänkt sig, om hon nu kom fram alls. En morgon stod det väktare vid biljettspärren och såg till att alla hade giltig biljett. Min vän är dock en mycket principfast kvinna, så hon fortsatte att vägra biljett. En dryg böteslapp skrevs ut, enormt mycket dyrare än biljetten. Det kan vara dyrt med principer.
Inte utan min bil är också en rätt dyr princip.