Som ung sneglade jag avundsjukt på polarna som jobbade i restaurangbranschen med mycket dricks och ständiga fester efter jobbet. Eller förundrades över de som knappt hunnit gå ut gymnasiet innan de värvades till industrin, något som gjorde att de kunde flytta hemifrån när de var 17–18 år, ta körkort, köpa bil, kläder, skivor och resa utomlands varje år.
Med facit i backspegeln är jag ändå tacksam för att jag inte hoppade av gymnasiet utan till och med fortsatte upp på högskolenivå, bodde i studentkorridor och levde knapert på studiemedel. Vad jag inte tänkte på då, men som har blivit uppenbart nu, är att inte bara utbildning och lön utan även utbildning och arbetsmiljö går hand i hand.
De flesta av mina jämnåriga kompisar som skippade studierna tror inte att de kommer att kunna arbeta fram till 65. Även om de bara är runt 50 känner de redan av de tunga och monotona arbetsuppgifter de har, till exempel som vaktmästare eller köksbiträde. Själv är jag övertygad om att jag kommer att kunna fortsätta arbeta långt upp i åren som journalist, om inte på heltid så i alla fall på deltid.
En av de hetaste samhällsfrågorna är också att fler måste arbeta längre för att vi ska kunna behålla välfärden och inte urholka pensionssystemen. Men för mina kompisar med slitsamma jobb är det troligen inte så frestande att fortsätta jobba efter 65, även om det är ekonomiskt fördelaktigt. De vill nog hellre ha några "guldår" då de kan ägna sig åt familj, vänner och resor.
Forskarna varnar nu för risken att vi får en tudelad arbetsmarknad där en del, framför allt de med stimulerande och inte så fysiskt krävande jobb, kommer att fortsätta jobba fram till 67, 69 eller ännu längre. Andra kommer att lämna arbetslivet vid 65 eller i många fall ännu tidigare, av egen vilja eller på grund av förslitningsskador, och med sämre ekonomi som följd.
Möjligen ligger lösningen i den kontroversiella frågan om arbetstidsförkortning. För att äldre ska kunna orka arbeta längre behöver de kunna dra ner på arbetstiden, kanske jobba 3–4 dagar i veckan, och slippa långa arbetspass eller skiftarbete. Men det behöver också skapas hållbara arbeten där arbetstagarna själva kan styra över sin arbetssituation, ha omväxlande och stimulerande arbetsuppgifter och möjlighet att utvecklas.
Först då finns det en chans att fler väljer att jobba vidare så länge de har lust och känner att de orkar. Då kanske också fler uppskattar de positiva sidorna av arbetslivet, som det sociala umgänget, stimulansen och att man får en betydligt bättre ekonomi. Och vill man inte fortsätta arbeta efter 65, utan vill göra något annat i livet, så ska man få göra det. Det kommer ändå finnas tillräckligt många som vill ha kvar en fot i arbetslivet. Men att tro att det bara är att höja pensionsåldern rakt av så kommer alla problem som vi står inför i framtiden att lösa sig – det håller inte.