De flesta arbetsgivare med lite anständighet erbjuder numera sina anställda så kallat friskvårdsbidrag. Det innebär vanligtvis att man får en viss summa per år, som är tänkt att tjäna som stöd för den som vill köpa gymkort eller gå och simma ett par gånger i veckan. Men vad är egentligen friskvård?
Hur skulle det bli om jag stegade upp till chefen och sa att jag ville köpa abonnemang på teatern för min peng? Om jag klev in genom dörren och överlämnade ett kvitto på en trave böcker som jag tänkt läsa under hösten? Det skulle nog inte bli tal om någon ersättning då.
Men efter en konsultation med Nationalencyklopedin får jag veta att friskvård definieras som en ”åtgärd för att förebygga sjukdomar” och i exempelvis Huddinge kommuns hälsopolicy från 2003 avgränsas begreppet såhär: ”Alla aktiva åtgärder som bidrar till att befrämja hälsan genom att stärka och utveckla de mänskliga resurserna såväl de fysiska och mentala som de sociala”.
De mentala och sociala mänskliga resurserna, ja. De är inte helt oviktiga får man väl lov att påstå. Och jag tror att få skulle protestera mot att kulturyttringar i olika former kan bidra till att stärka den delen av människans hälsa och välmående. Forskningen säger entydigt att så är fallet – sambandet mellan kulturupplevelser och god hälsa är klart som korvspad.
Så, varför hamnar då kulturen så ofta på efterkälken när arbetsgivare ska hålla sina anställda vid välbefinnande? Varför är fokuseringen på den fysiska biten så envis, när det varit känt sedan tidernas begynnelse att kropp och själ är i lika behov av ständig näring och syretillförsel? Det ska i ärlighetens namn erkännas att insatser görs. Förra året delade regeringen ut en halv miljon kronor till Region Skåne för en satsning på projektet ”Kultur på recept” – som i korta ordalag går ut att på att läkare ska kunna skriva ut läkande kulturupplevelser åt patienter.
Men generellt finns en tendens att prioritera yttre välmående framför inre i arbetslivet. Det är synd. Kultur ses i allmänhet inte som något som hör arbetslivet till – se bara på det radarpar som begreppen Kultur & Fritid utgör – och jag tror att det är ett farligt felslut. Kultur, i alla dess former, är viktigt på alla plan – såväl i den enskildes liv som i samhället. Det är genom konst, litteratur och teater som vi lär oss något om vad det är att vara (med)människa som inte verkligheten kan ge oss. Nya tankar om hur världen är inrättad och hur den skulle kunna se ut.
När det gäller hälsa och förebyggande friskvård ska heller inte inslagen av eskapism och underhållning i kulturen föraktas. Vi behöver lämna vår tillvaro ibland, oavsett hur mycket vi trivs med den, för att tanka på med något annat – en ny möjlighet, en plats att andas ut på. Det finns inget effektivare sätt att uppnå detta än genom att konsumera kultur.
Jag hoppas att det i ett progressivt Sverige snart ska bli möjligt att vid sidan av den så viktiga motionstimmen i veckan, också kunna säga till sina arbetskamrater: Passar det att jag tar ut min lästimme i eftermiddag?