”Jag undrar hur man ska göra för att undvika att sitta hemma i mysbrallor jämt?”
Det var på en kurs för frilansjournalister av alla de slag, då vi deltagare ombads att ventilera alla våra farhågor och förhoppningar, och för killen som ställde frågan var uppenbarligen mysbyxan det största hindret att överbrygga i en eventuell karriär som frilans.
Bortsett från att frågan är enkel att besvara – det är bara att kliva upp, duscha och klä på sig något annat än de gråmelerade – så är den konstigt ställd. Varför i hela världen är det ett scenario man till varje pris vill slippa undan?
Mjukisbyxan, träningsbrallan, myspaltorna – kärt barn har många namn. Och inte bara det, de har också, sin något ostrikta karaktär till trots, riktig uniformspotential. För den som arbetar i ett hemmakontor behöver inte mysbyxan vara synonym med slapphet, sunkighet och isolering. Den kan mycket väl tvärtom ses som – arbetskläder.
För mig är mysbyxan lika med kreativ bekvämlighet. Varken mer eller mindre. När jag har gjort mig i ordning, ätit frukost och bytt pyjamasbyxan mot en något kraftigare men lika mjukmysig variant, ja, då är jag redo att skrida till verket. Arbetskläder är en underskattad företeelse.
På många sätt har den här tillvaron som frilansande skribent det gemensamt med mina år inom äldreomsorgen att jag aldrig – om jag inte väljer att arbeta på någon offentlig plats, biblioteket till exempel – behöver lägga energi på att bestämma vad jag ska ha på mig. Friheten att slippa välja.
Varför använder man arbetskläder? I många fall har de förstås en skyddande eller en hygienisk funktion, i andra är de helt enkelt till för att man ska kunna skilja de som jobbar från de som inte gör det, det vill säga patienter, gäster, kunder. Blåställ förstår man sig på med en gång, och det är väl knappast någon som höjer på ögonbrynen över det faktum att kassapersonalen på Ica har snarlika skjortor?
För andra yrkesgrupper är det här med arbetskläder lite knepigare, och i vårt individualistiska samhälle nästan tabu om man inte kan hänföra till något av skälen jag nämner ovan. ”Vore det inte väldigt tråkigt om alla skulle gå i likadana kläder?” Jo, naturligtvis. Jag har personligen svårt för den milda form av sekterism som påbjudna klädkoder ger uttryck för, även om det vore naivt att påstå att likriktning inom vissa yrkesgrupper inte redan existerar.
Men vitsen med arbetskläder är inte att alla ska vara identiska. Poängen är att du ska slippa lägga så mycket tid och kraft på vad du ska ha på dig på jobbet. Införandet av arbetskläder är inget som bör komma som normerande riktlinjer från chefen – utan från dig själv.
Alla är inte så lyckligt lottade att de kan jobba i mjukisbyxor och komma undan med det. Men alla kan bestämma sig för att just de här kläderna är min uniform. Mina arbetskläder. Och har man en gång formulerat det så för sig själv, borde eventuella tveksamheter kring att bli sittande i mjukisbrallor hela dagen vara bortblåsta. Den här krönikan skrev jag i mina slitna, svarta med snören i fejkad sammet.