Men det finns inget ”om”. Vi vet ju alla att vi dör. Esbjörn Ederth säger inte ”om vi dör”. Det är ett av de dummaste uttryck han vet, säger han.
För honom är döden nära varje dag. Hans arbetsplats är livets slutstation för majoriteten av oss – krematoriet. Här, i 1004 graders hetta, förvandlas våra kroppar till aska. Av det som stått och gått och tänkt och älskat ett helt liv blir en hög aska i en papperspåse. Det ser ut som kattsand.
Det ger perspektiv på livet att tänka på den där papperspåsen. Ta vara på livet när du har det är en klyscha, men trots allt sant.
De som jobbar med döden tänker nog på det mer än andra. Många av oss andra har fjärmat oss, så gott det går. Döda kroppar dräller det av i filmer och på tv. Men det är på låtsas. Den riktiga döden vill vi inte veta av. ”Om vi dör…” säger vi. Andra vill se sanningen i vitögat, dagligen. Det är självvalt.
– Klarar man det här i en vecka så blir man kvar, säger Esbjörn Ederth.
Något liknande säger Thomas Lindström som jobbar på begravningsbyrå. Själv har han jobbat som personalchef, haft bokhandel, varit kommunalråd och haft en hel del andra chefsjobb, men de senaste åren har han valt att jobba här, för betydligt lägre lön än han hade tidigare. En begravning gör man bara en gång, det måste bli bra. Och respekten för människan måste finnas där, ända fram till krematorieugnen och ännu längre. Det är ett jobb som andra, men ändå inte.
Den som har någon närstående som dött vet att det är viktigt. Vi vill inte tro att gamla mamma hanteras ovarsamt, även om det som var hon inte finns kvar längre. Vi vill inte att vår vän ska hamna i fel kista eller att askan efter maken ska komma fel. Irrationellt kanske, människan vi älskade finns inte kvar längre. Men likafullt sant. Se bara på svårigheterna att sörja efter Estonia, och debatten om man skulle bärga kropparna eller inte. Utan kropp kan ovissheten ta över.
Går något fel när någon dör, vid begravningen eller därefter kan det bli mycket svårare för de levande att gå vidare i livet.
Så är det för de flesta. Annars varierar det hur vi ser på det som händer efter döden. Några ska ha påkostade begravningar, med dyr och flott kista som strax ska brännas upp hos Esbjörn Ederth. För andra är det inte så noga. Esbjörn berättar om en kropp som kom i en Ikeagarderob. Måtten stämde, så den fick tjäna som kista.
Vissa ska absolut jordbegravas. Det gäller till exempel muslimer som måste begravas med ansiktet mot Mekka. Hinduer å andra sidan kräver kremering. Och den äldste sonen ska vara med och starta ugnen på krematoriet.
Olika i olika familjer, olika i olika kulturer, men ändå lika. Alla ska vi dö, det är det enda som är säkert. Vi vet det alla. Men vissa av oss tänker på det mer än andra.