Man går in i lobbyn på ett flådigt hotell och där står en propert klädd hotellreceptionist och ser pigg ut. Man tänker att hon har sovit ostört i nio timmar under natten. Hon har säkert hunnit med sin lunchyoga också. Man sjunker ner i en skön skinnfåtölj och väntar en liten stund. Hon står och tittar på sin dator. Man ser för sitt inre vad skärmen visar – ett bokningssystem med en ruta för varje rum. Kanske är rummen utritade i samma ordning som de ligger i korridorerna, så att man lätt får en överblick över vilka rum som är bokade, och vilka som är lediga.

Eller man kommer in i jättehallen på en flygplats. Bakom incheckningsdisken står en flygplatsuniformerad ung man med nyrakad haka och tittar lite förstrött på skärmen. Och man tänker att han har ett väldigt avancerat system för flygplatsens alla flighter och bagageplatser där, så att han kan hålla koll på hela den här komplicerade teknikorganismen som en flygplats är.

Eller kanske står man i en radiostudio och känner hur påtaglig tystnaden blir i ett rum som är helt ljudisolerat. Programledaren ska börja ställa frågor om trettio sekunder, så fort den gröna lampan börjar lysa. Hon tittar koncentrerat på de skärmar hon har framför sig. Och man tänker att via de där skärmarna får hon all information som behövs när man gör en direktsändning i radio. Trafikinformationen kan man släppa in där, väderrapporten kommer att komma där, jinglar, musik och bakgrundsljud där. Och förmodligen sitter det en producent någonstans och kommunicerar med programledaren i realtid via skärmen.

Så tänker man. Men egentligen vill man bara tro det. Man lurar sig själv. För egentligen anar man redan vad det är de gör. De hänger på Facebook allihop.

De har visserligen alla de där avancerade systemen tillhands på sina datorer, men det ligger gömt, för ovanför det fönstret så är det också ett annat fönster som är öppet. Det är Facebook. Antingen det, eller så är de inne på Blocket eller Tradera och kollar annonser närmast tvångsmässigt. Och man kan vara helt säker på att de med korta intervaller går in på sin mejl och trycker på ”uppdatera” för att se om de inte trillat in någonting sedan de kollade senast (för fem minuter sedan).

Varför vet man det då? För att man inte är bättre själv.

Alla som jobbar med datorer vet hur lätt det är att sugas in i det där svarta hålet. Och det enda man kan göra för att lura sig själv ytterligare, är att tro att man dessutom är extra effektiv där man sitter med alla sina fönster öppna. Det är man inte.

Det finns forskningsstudier som visar att en person som försöker växla mellan att kolla sin mejl och att lösa en uppgift på datorn just i det ögonblicket är mindre intelligent än en person som är hög på marijuana. Det skiljer i snitt tio intelligenspunkter mellan de två.

Så om det finns några datorprylshandlare som är smarta nu så lanserar de ”internetlåset”. För ett effektivare 2010. När man försöker trycka fram sin webbläsare så kan det komma upp en ruta som säger: ”Stopp där. Är du verkligen säker på att det är det här du ska ägna dig åt just nu?”. Och så kan låset tvinga en till en liten omständlig process om man ändå måste bryta igenom till internet.

Jag tycker vi kan kalla det för Einstein-låset.