Tydligen ska jag föda barn. Det är i alla fall min sista dag på kontoret innan föräldraledigheten. Började nästan tro att jag för evigt skulle vagga omkring med min kalaskula i kontorslandskapet. Och det kanske det var någon mer som trodde förresten. ”Hur känns det?” frågar mina medarbetare.
Och vad ska man svara på det? Som tur är känner jag inte ”Yes, äntligen fri!” som jag känt vid ett tidigare tillfälle. Då blir det desto jobbigare att komma tillbaka igen. Nej, denna gång är det mer blandade känslor. Lite vemodigt, men också såklart spännande och skönt att få detta unika break från arbetslivet som föräldraledigheten innebär.
Ett är i alla fall säkert; snart byter jag verksamhetsplan mot förlossningsplan, chefsbyte mot blöjbyte och styrgrupp mot föräldragrupp. ”Ta vara på tiden, det går såå fort” var ett råd jag matades med av erfarna föräldrar inför min första föräldraledighet.
Jag tyckte det lät precis så mossigt som kloka råd brukar låta. Skojar ni, jag ska ju vara ledig i ett helt år och bara ta hand om en miniliten bebis! Ett år kändes oändligt. Särskilt den morgonen då min man skulle gå till jobbet första dagen efter förlossningen. Då avundades jag honom att han skulle få gå tillbaka till den inrutade jobbtillvaron med fikapauser och möten, medan jag skulle styras av en oberäknelig kiss- och bajsmaskin.
Men tro det eller ej. Efter några skakiga första månader rattade även jag vagn med en kaffe latte i handen lika självsäkert som de andra föräldrarna. Och när man verkligen började vänja sig så träffades jag av den svidande insikten att det snart var slut. Plötsligt var det med vemod som jag utförde den dagliga förmiddagsrutinen att vagga vår son till sömns till tonerna av Gillian Welch och ”I Dream a Highway”. 14.39 minuter lång (hade han inte somnat när den tog slut blev det jobbigt…).
Så nu har också jag sällat mig till den jobbiga tantskaran som kommer med rådet ”Ta vara på tiden, den går såå fort” till unga blivande mammor som inte vill ha några kloka råd.
Föräldraledigheten ger perspektiv brukar det heta. Och visst är det så. Även om jag tycker att ett nytt nummer av tidningen Arbetsliv är i paritet med ett kronprinsessbröllop så är ju det här med att ta hand om ett spädbarn på en annan nivå. Mer en fråga om liv och död liksom. Det är också ett livslångt ansvar, till skillnad från det tillfälliga jobbprojektet. Och kanske det värsta; man har inte någon chef att skylla på när det går åt helvete.
Nej, dags att sätta punkt. Jag har faktiskt ett barn att föda. Fast vi får väl se, förlossningsdatumet är nog den enda deadline som jag brukar missa.