På en av mina tidigare arbetsplatser – en humanistisk institution på en högskola – satt vi alla i ett kontorslandskap. Det var öppet, men trångt. Arbetsklimatet var dock det allra bästa. Det fanns inte skrivbord till alla. Vi var många som arbetade deltid eller bara undervisade några timmar i veckan. Men vi utvecklade snabbt en fungerande rutin. Man kom till arbetet med alla sina papper och böcker (detta var före datorernas tid) i en stor kasse. Och sedan satte man sig helt enkelt vid det skrivbord som råkade vara ledigt.

Jag blev ofta störd och fick ta med mig arbetet hem eller försöka komma över något av de små rum med dörrar som faktiskt fanns. Kafferum existerade inte. Men med delad, medhavd kaffetermos eller blixtbesök i det trevliga fiket tvärs över gatan, fick vi ändå möjlighet till viktigt och avkopplande struntprat. Vi kunde helt enkelt inte låta bli att se och höra varandra. Därför kunde vi också prata ihop oss. Vi fick en stark stamtillhörighet.

Vi utvecklade också en viktig kunskap om varandra. Om när det var lämpligt att vara tyst och om när man skulle struntprata lite. Struntpratet fungerade som en sond. Man skickade ut signaler på måfå och plötsligt stötte man på något med hög densitet. Och då gled småpratet över i storprat. Viktiga ämnen, nya teorier och projekt fiskades upp och verbaliserades.

Allt fungerade faktiskt förvånansvärt bra i vårt stora gemensamma rum. Men visst var vi alla glada när vi skulle flytta. Nya, påkostade lokaler! Egna rum, pentry med kaffehörna, rockhängare och flera toaletter, korridorer med konstverk, etc. etc. Vi var upprymda. Nu kunde ju allt bara bli bättre! Men det blev det inte.

Värmen sjönk. Plötsligt muttrande någon att han inte blivit informerad. En vag misstänksamhet och en känsla av utestängdhet sipprade in och började spränga den forna gemenskapen. Någon tydlig konflikt kom egentligen aldrig i dagen. Men stämningen förändrades. Till det sämre.

Det är inte förrän nu, flera decennier senare, som jag tror att jag förstår vad det var som hände. Våra nya rum och utrymmen skapade visserligen goda förutsättningar för att ta itu med arbetsuppgifterna. Nu kunde vi rätta skrivningar, förbereda föreläsningar och koncentrera oss på forskningsprojekt i fred. Men dörrarna in till de egna rummen stängde också ute andras struntprat. Man snappade inte längre naturligt upp delar av telefonsamtal, känsloutbrott och andras diskussioner om irriterande möten eller nyanställningar.

Våra egna arbetsytor hade vidgats, men kontaktytorna hade krympt. Och när tillfällena för vanligt struntprat minskade ökade risken för skitprat.