En mansdominerad arbetsplats behöver rekrytera till en nyckelposition inom organisationen. Chefen väljer mellan två kandidater i 30-årsåldern som är helt likvärdiga. På ett ledningsmöte säger han: ”Vi borde verkligen få in en kvinna nu men den kvinnliga kandidaten är nygift och kommer troligtvis bli gravid den närmsta tiden; har vi verkligen råd att ta den risken?”. Männen i ledningsgruppen skakar lätt på huvudet och de bestämmer sig för att anställa den manliga kandidaten. Valet är ett uppenbart fall av diskriminering som drabbar kvinnan. Men det drabbar även männen på företaget, åtminstone de som funderar på att vara pappalediga. Chefen har indirekt signalerat att det inte är okej att vara hemma med sitt barn; lojaliteten till företaget måste gå före – annars riskerar man att bli utesluten.

Situationen är bara en av många där direkt diskriminering av kvinnor leder till indirekta negativa konsekvenser för männen. Tydligast blir fenomenet kring föräldraledighet. I mitten av nittiotalet skickade professorn Philip Hwang från Göteborgs universitet ut en enkät till chefer på 244 svenska storföretag om deras syn på pappaledighet. Bara fyra procent av cheferna var positivt inställda till att underlätta för män att ta ut föräldraledighet, trots att det enligt jämställdhetslagen är deras skyldighet. För två år sen gjorde han om studien och fick ett något mer upplyftande resultat. Nu var det cirka en tredjedel som var positiva men fortfarande är den stora majoriteten motståndare.

En chef använder ofta uttryck som ”vi ska kriga till sista man” och slänger sig med sportklyschor. När han refererar till sitt team som om det vore ett fotbollslag eller en krigsbataljon, reproducerar han de ”manliga” dygder som finns inom idrotten och militären: lojalitet, förakt för svaghet, självuppoffring för gruppen med mera. Många kvinnor känner sig exkluderade – men också vi män som inte är sportfånar eller krigsfilmskadade.

Varje arbetsplats har en kultur som premierar egenskaper som liknar det ideal som satts i organisationen. Oftast är det idealet manligt – oavsett om det är en kvinna eller man som är högste chef. Kulturen är subtilt planterad och svår att upptäcka för en ny person som ska in i gruppen. Den kan uttrycka sig i en enkel lapp på köksskåpet där det står ”din mamma jobbar inte här” där signalen blir att det egentligen är kvinnors jobb att diska och städa.

Studier visar att kvinnors stressnivå ökar under kaffepauserna medan mäns minskar. Troligtvis beror det på att kvinnor måste ägna så mycket energi åt att läsa sociala koder och passa in. Energi som skulle kunna användas mycket mer konstruktivt. Skulle vi skärskåda siffrorna är jag säker på att vi skulle hitta en kategori män som känner likadant som kvinnorna. Massor av mänsklig potential i form av bra idéer och duktiga människor går förlorad på våra svenska arbetsplatser för att de flesta av oss inte passar in i den snäva mansroll som styr. Att satsa på jämställdhet frigör inte bara kvinnorna – även männen befrias.