Saco har nyligen visat att akademikerkvinnors inkomster faller och ligger kvar på en låg nivå flera år efter familjebildningen, medan männens inkomster ökar. Kvinnor bestraffas och män belönas för familjebildningen. Män tjänar mer än kvinnor på att flytta till storstan. Dessa mönster är ohållbara på en modern arbetsmarknad.
Skrapar man på den jämställda ytan så ser man att kvinnor och män i Sverige lever skilda arbetsliv. Det finns utbildningar som leder till yrken och karriärer som är utpräglat kvinnliga, och till dem söker sig väldigt få män. Dessa yrken präglas av låga löner, dåliga möjligheter till karriär och extremt små löneskillnader. En sjukgymnast tjänar nästan lika dåligt när hon går i pension som hon gjorde när hon började i yrket.
De mer manligt präglade utbildningarna och yrkena karakteriseras av bättre möjligheter till karriär- och löneutveckling, men sämre möjligheter till ledighet och ansvar för familjen. Hit söker sig alltfler kvinnor. Här tar både de skrivna och de underförstådda reglerna
liten hänsyn till kvinnors och mäns behov av ledighet för att ta hand om barn.
Jämställda löner hänger ihop med ett jämställt samhälle. Delad makt och ansvar i arbetslivet kräver rimligen att vi också delar på makt och ansvar i hemmet. Lättare sagt än gjort: En manlig privatanställd akademiker mellan 35-39 år förlorar i genomsnitt nästan 20 000 kronor per månad (brutto) på att stanna hemma med sina barn!
Hur unga akademikerpar hanterar denna verklighet syns tydligt i statistiken. Enda sättet att få vardagen att gå ihop kan bli att dela upp ansvaret och satsa på en karriär. Här ser vi den bristande jämställdhetens stora dilemma. Eftersom män tjänar mer än kvinnor är mammor mer lediga än pappor. Eftersom män är mindre lediga än kvinnor satsar arbetsgivarna mer på dem. Och eftersom arbetsgivarna satsar mer på män tjänar de mer.
Omgivningens förväntningar, manligt respektive kvinnligt kodade utbildningar och yrken med vitt skilda löne- och karriärmöjligheter, könslönegap och glastak må var för sig vara övervinneliga hinder för jämställda möjligheter i akademikerfamiljerna. Tillsammans bildar de ett mycket starkt tryck på män och kvinnor att göra mannens karriär till familjens gemensamma projekt.
Jag tror på människors fria val. Om valet i en familj att satsa på den ena karriären byggs på de egna förutsättningarna och önskemålen, så är det jättebra. Men om valet i familjen bygger på omgivningens förväntningar, fördomar, olika reella möjligheter till karriär
eller ledighet – då finns det mycket att göra för alla oss som vill se lika möjligheter för alla individer att forma sina egna liv.