Cheferna var mitt uppe i en lustfylld och engagerad diskussion om utrustningsnivån på de nya tjänstebilarna när jag visades in för att hålla en utbildning om alkohol och droger. Lägg därtill att jag befann mig på en ort där ”stockholmare” var ett högoktanigt skällsord så förstår ni hur populär jag var. Korslagda armar och uppgivna suckar – passivt motstånd av högsta machovalör - var vad som mötte mig och inledningsvis var det som att föreläsa för en östtysk betongmur. Men när mina tre timmar var till ända formligen frustade deltagarna av iver att ta
sitt chefsansvar och genom ”tuff kärlek” hjälpa företagets alkoholister och narkomaner och därigenom skydda verksamheten och spara pengar. Halleluja! Själv var jag oövervinnlig. Vad skulle jag ta itu med härnäst? Skutta upp på Everest i Birkenstock och Hawaiiskjorta? Nåväl, först skulle jag fullgöra uppdraget genom att leverera två bejublade medarbetarföreläsningar.
Jag började ana oråd när min kontakt på företaget visade in mig i en hektisk lunchmatsal. ”Här ska vi alltså hålla till”, upplyste hon hurtfriskt. ”Men vadå, folk sitter ju och äter”, sa jag klentroget. Men hon ignorerade invändningen. ”Men de vet väl om att det är en föreläsning i alla fall?”, stammade jag fram. Segerruset hade klingat av på rekordtid och nu började magen mullra oroväckande. Hon levererade det fruktade svaret med ett underfundigt leende: ”Nä, vi tänkte att det skulle bli en överraskning. Annars kanske dom som verkligen behöver höra inte kommer”. Hon räckte över en mikrofon och reste sig för att gå och sätta sig bland sina kolleger. Utan någon information eller ens presentation från företagets sida förväntades jag alltså ställa mig upp och berätta om min alkohol- och drogkarriär för tvåhundra intet ont anande människor mitt i fredagslunchen.
Jag ska vara ärlig, kvarten mellan de två föreläsningarna tillhör inte en av mina karriärmässiga höjdpunkter. Under inledningen av den första föreläsningen hade en storvuxen man skrikit: ”Vilken jävla skit”, och tagit sin bricka och lämnat matsalen. Och säkert var han inte den enda som önskade att jag hade knarkat ihjäl mig när det väl begav sig. Vetskapen att jag snart skulle ställa mig upp och köra en favorit i repris fick inte direkt serotoninet att flöda i skallen. Jag kände mig som en uttjänt positivapa i väntan på sin egen korsfästning och skulle gladeligen ha förvandlat mig till en vägglus om jag fått chansen. Jag vågade inte blicka ut över matsalen, men det mardrömslika sorlet gav mig ingen respit. Mikrofonen som låg framför mig på bordet var nyckeln som öppnade helvetets portar. Så tecknade min kontaktperson att det var dags.
Mitt ego hade fått sig en rejäl törn och jag svor att aldrig utsätta mig för något liknande igen. Men snart hade jag glömt bort det hela. Så en dag ett halvår senare fick jag ett samtal på mobilen från en man med märklig dialekt. I en enda manisk harang berättade han att kollegerna hade skvallrat för chefen efter ”krök- och knarkkursen” och att han hade ”tvingats” iväg på en behandling. Då hade han hatat kollegerna, chefen och mig i synnerhet. Men nu var han ”så in i helvete” tacksam. Avslutningsvis ville han be om ursäkt för att han ”flippat ur” i matsalen. Innan jag hann samla mig hade han hunnit lägga på.
När det hela hade sjunkit in stod sensmoralen klar för mig; om jag så skulle bli rikspundare på kuppen så fick mitt ego aldrig stå i vägen för vårt livsviktiga uppdrag.