Magdalena Ribbing är folkvettsexpert med egen spalt om hyfs och stil i Dagens Nyheter sedan drygt 20 år. Med en bakgrund som politisk reporter, författare till tjugotalet böcker och svar på snart 60 000 uppförandefrågor till spalten, är det nu dags för en bok om etikett i arbetslivet.  Skälet är att fler och fler frågor från läsarna handlar just om arbetslivet, och framför allt om livet på kontor. 

Varför behövs boken?
– Frågorna som rör arbetslivet har ökat mycket tydligt. Jag har skrivit många böcker om hyfs och stil som handlat om umgängesfrågor, hur man gör med grannar och sällskapsliv. Men det har inte handlat specifikt om arbetslivet, där man ändå tillbringar så många timmar.

Vad vill du att boken ska bidra med?
– Det är klart jag önskar mig att folk ska uppföra sig bättre mot varandra i största allmänhet, men det som jag tycker är absolut mest vedervärdigt är den allt mer ymnigt förekommande mobbningen. Den är fullkomligt skräckartad. Det rör allt ifrån städare till chefer, som mobbas och mobbar. Men mobbningen är ofta subtil, till exempel att folk skyndar till lunchen så att en person inte ska hinna hänga med. Eller att någon berättar en rolig historia vid kaffepausen och ingen skrattar. Det är en jättevanlig markering som bara betyder: ”Vi tycker inte om dig”.

Uppför vi oss sämre mot varandra i dag än tidigare?
– Självupptagenheten och individfixeringen har ökat enormt i samhället. Man tycker sig ha väldigt många rättigheter men inte lika många skyldigheter. För några decennier sedan var det viktiga att man passade in i samhället och att man förstod att man var del av en gemenskap. I dag är det viktiga att sticka ut.

I boken ger du tips både på hur man motar mobbning och genomför bra introduktioner.  Är det ett underkännande av personalfunktionerna? 
– Absolut. Det kan gälla klädkoder också, och information om rättigheter och skyldigheter. Många tycker de har rätt att gå till jobbet i de kläder de själva har lust att ha på sig själv, i minishorts om man tycker man har snygga ben och något litet linne. Att man jobbar på bank och tar emot kunder det bryr man sig inte om. Eller ”Jag har hund, alltså ska jag ha hunden med mig på jobbet”. Är någon allergisk är det deras problem. Sådant hände inte förr.

– Eller exemplet personalfester, som också tas upp i min bok. Det visar sig att väldigt många människor känner sig utsatta och trakasserade för det som någon munter festkommitté bestämmer. Och det blir det otroligt obehagligt för dem som förutsätts vara med på festen.

Vad irriterar vi oss på mest på kontoret?
– Klagomålen på en arbetsplats med bra stämning är ganska få. Men de klagomål som kommer oavsett stämning handlar ofta om den fysiska nonchalansen, om äckel och snusk i offentliga utrymmen. Kvarglömda kaffekoppar, halvtuggade bullar, äckel på toaletten. Om igen, man tror att någon annan tar hand om det. Men varför ska någon annan ta hand om det man själv skräpat ned? Det är också väldigt irriterande när människor på kontor tror att den plats de sitter vid är något slags akvarium. Om man äter tacos vid sin dator så luktar det. Man måste fråga: Är det ok att jag äter här? Då säger folk antagligen ja, men de kan också säga nej. Säger de ja får de stå ut.

 – Ett annat nutida irritationsmoment är mobilen som får ta över samtal. Man sitter på ett möte och samtidigt sitter personer och knappar på sina mobiler. Det är nonchalant, självupptaget och fel. Eller när någons mobil ringer mitt i ett samtal på lunchen. Personen svarar och börjar prata om vem som ska hämta på dagis och köpa potatis. Detta är så vanligt så det nästan är vanligare än det motsatta. Men det betyder ju bara en sak: Ni som är fysiskt närvarande är så tråkiga så jag måste ha mobilen på och se om något roligare händer.

Du nämner saker som hur man ska hälsa och hur mejl ska inledas och avslutas. Borde företag oftare införa riktlinjer för hur vi ska vara mot varandra?
– Mejl har stor betydelse för det är företagets ansikte utåt. De skrivs ut och sätts in i pärmar och finns kvar. Samtidigt tycker jag det vore väldigt tråkigt om företagen hade en manual där det står ”Du ska uppföra dig så här”.

– Men det vore väldigt bra om företagen hade en personalansvarig eller en grupp som tog hand om varje nyanställd och som kanske också påminde anställda då och då om att som anställd representerar du företaget i första hand, inte din egen person. Allting handlar om samma sak, det vill säga att man fattar att man ingår i ett sammanhang som är större och som går förbi ens egen person.

Många skriver till din spalt. Men hur mycket pratar vi om det som irriterar oss?
– Ganska lite tror jag, och därför behövs den här boken. Inte sitter man vid kafferasten och pratar om mobbning, eller om kollegor som luktar svett eller om någon som aldrig lyssnar eller som alltid pratar i mobilen så man inte kan jobba. Man pratar inte med alla om det utan med den man känner bäst på jobbet. Men då händer ju ingenting. Kanske kan min bok hjälpa till.  Och jag önskar att chefer läser den så de får se hur verkligheten faktiskt är.