För två år sedan slogs de olika diskrimineringsombudsmännen ihop till en. Sen dess har det varit turbulent på myndigheten. Dåvarande DO Katri Linna tvingades sluta i förtid, ärenden hanns inte med i rimlig tid och problemen var svåra att dölja för omvärlden.

Den 1 oktober började Agneta Broberg och hon tycker att DO är på god väg att bli den fungerande expertmyndighet den ska vara. Och för att komma åt arbetsmiljöproblemen har man jobbat med chefsutveckling bland annat.

Var det självklart för dig att söka jobbet?
– Jag hade ingen tanke på att byta jobb utan trivdes bra som ställföreträdande Konsumentombudsman. När någon visade mig annonsen och tyckte att jag skulle söka blev jag nyfiken och väldigt intresserad. Jobbet som DO är spännande och viktigt. Jag får jobba med de mest grundläggande rättigheterna. Har man inte dem, så kan man inte ta tillvara på andra rättigheter. Mitt tidigare jobb handlade också om rättigheter, men där hade vi starkare verktyg att ta till. Där kunde vi agera direkt mot ett företag som inte skötte sig. Här har vi inte så många verktyg, vi kan inte tvinga någon.

Är det något du skulle vilja ändra på, så att du skulle få starkare verktyg även som DO?
– Ja, jag tycker att lagstiftningen om aktiva åtgärder skulle gälla alla diskrimineringsgrunder. I dag gäller den bara kön, etnicitet, religion och annan trosuppfattning. Ofta handlar det om samverkan mellan flera diskrimineringsgrunder.

Annars har ju just detta med aktiva åtgärder delvis försämrats. Det gäller till exempel lönekartläggningar, som numera bara behöver göras vart tredje år i stället för varje.
– Ja, vi borde jobba för att de ska genomföras oftare. Det har nog blivit en försämring ute på företagen efter den förändringen.

Hur kan ni stödja arbetsmarknadens parter i arbetet mot diskriminering?
– Vi håller på med ett omfattande projekt för att mobilisera arbetsmarknadens parter.

Det behövs utbildning och metodstöd för att få parterna att arbeta mer förebyggande.
– Det är lika viktigt att vi tillhandahåller hjälp och stöd i det förebyggande arbetet, som att vi granskar vad som görs.

Är DO en tillräckligt känd myndighet?
– DO är en expertmyndighet och när vi pratar om att komma ut mer handlar det mycket om att nå andra myndigheter, arbetsmarknadens parter, företag; att vara ett stöd för andra. Ett sätt att nå ut kan vara att utveckla vår webbplats, vilket vi gjort bland annat med ett omfattande material för arbetsmarknadens parter. Där finns till exempel goda exempel på hur företag kan jobba med aktiva åtgärder.

Som DO kan man bli utsatt för hård granskning och kritik. Inte minst förra DO blev uthängd i media. Är du beredd på att hamna i den massmediala hetluften?
– Det är en risk man får ta. Jag tror på det jag gör och får stå för det. Visst kan det gå snett och fel, men jag har inga lik i bagaget i alla fall. Och om det händer får jag göra som jag brukar – sluta läsa tidningarna om det blir mediedrev.

Diskrimineringsombudsmannen får in många ärenden. Kan det vara svårt att se om det överhuvudtaget handlar om diskriminering?
– Ja, det kan det vara svårt. Det handlar om att visa samband mellan en handling och någon diskrimineringsgrund. Av alla ärenden som DO får in går vi vidare med cirka en procent, eftersom mycket inte handlar om diskriminering juridiskt sett. Dessutom vidarebefordrar vi alla anmälningar rörande arbetslivet till facket, om de kommer från fackligt anslutna.

Av den procenten är det få som avgörs av domstol. Resultatet blir oftast en förlikning mellan parterna. Är det bra?
– Från mitt perspektiv tycker jag att det ska vara färre förlikningar. Min bestämda uppfattning är att det bara ska bli förlikning när rättsläget är klart. Det är domstolen som ska tolka lagen om det är oklart. Det är viktigt för att utveckla en rättspraxis. För DO är det inte alltid viktigt att vinna, vilket det kan vara för individen. Om vi inte vinner, men ändå ser ett problem så kan vi driva frågan om förändrad lagstiftning.

Men det kan väl vara negativt för individen?
– Ja, men det är tveksamt om vi som myndighet ska ha rollen att bara se till individens bästa. Det borde kunna vara en uppgift för olika organisationer i civilsamhället, till exempel facket. Men även om vi går vidare juridiskt med få ärenden så är det viktigt att människor anmäler diskriminering. Det är en viktig källa till information om hur det ser ut i samhället och ger oss underlag för åtgärder ur ett större perspektiv.

När du utsågs till DO pratade integrationsministern om dina omvittnat goda ledaregenskaper. Vad gör dig till en bra ledare?
– Det ska du väl fråga ministern om, men jag har ju fått återkoppling på hur jag är som ledare, och det är att jag är lyssnande, kommunikativ och prestigelös. Samt handlingskraftig. Och så är jag intresserad och har en god analysförmåga – även när det gäller människor.

Du har en brokig bakgrund, har varit både domare, affärsjurist och biträdande konsumentombudsman och bott nio år i Dubai. Vad gjorde du där? Gav det några erfarenheter som du har nytta av nu?
– I början jobbade jag i svenska skolan, sedan jobbade jag som en slags agent inom klädindustrin. Det var jätteskoj eftersom jag är intresserad av färg och form. Det var lärorikt och spännande, inte minst att jobba med människor från andra kulturer. I Dubai finns gästarbetare från hela världen – endast 18 procent är inhemska, så det är en fantastisk blandning av kulturer. Jag har nytta av den erfarenheten nu och hade nytta av den när jag arbetade inom domstolsvärlden.

Har du någon gång kommit på dig själv med att tänka eller handla diskriminerande?
– Det är klart att jag har tänkt så någon gång – alla har fördomar. Konsten är att vara medveten om det och inte handla efter de fördomarna.