Min man och jag gillar att köpa dvd-boxar för att sedan kunna frossa i en tv-serie under en kortare tid (jag mer än han, jag ser gärna fem avsnitt på raken). Förra året inhandlade vi en av de serier som betraktas som 1980- och 1990-talets stora: Bläckfisken. Sju säsonger om den italienska maffian och de poliser och domare som försöker bekämpa den. Nåväl, vi tittar och vi somnar. Gång på gång på gång.
Det är inte innehållet det är fel på, inte heller skådespelarprestationerna. Det är tempot. Det går såååå låååångsamt. Nu har vi löst det, vi tittar med snabbspolningen på. Det går utmärkt. Det säger något om teknikstress. Ju snabbare allting går, desto sämre tålamod får vi och desto mer stressade blir vi.
Jag tillhör dem som känner sig väldigt beroende av tekniken i jobbet. Mest för att jag är så van. Jag får nippran om jag inte alltid har koll på mailen, och nyhetsflödet och facebook och allt det där. Men sanningen är att mycket av mitt jobb går att göra ändå. Jag kan till exempel prata med folk och även om man knappt tror det så går det att skriva för hand. Men för många som jobbar är tekniken inte bara en källa till glädje, eller stress, eller enkelhet. Den är helt enkelt en fråga om liv och död.