M och jag var kollegor på Stadshuset i Stockholm. Han som alltiallo på fester och mottagningar och jag som guide. Vi kom bra överens och brukade småprata under de långa kvällspassen. En vanlig dag på jobbet för oss var att M lyste upp mig med en strålkastare när jag berättade om Blå hallen för 1 200 läkare på kongress, eller att vi tillsammans stod i givakt och tog emot någon president på statsbesök.
Så en dag började det dyka upp band (detta var fortfarande den analoga tidsåldern) med musik som M ville att jag skulle höra. Jag märkte plötsligt att mitt hjärta tog ett extra skutt när våra scheman möttes. När M föreslog en fika var det uppenbart att vår kollegiala relation var på väg att övergå i något annat.
Vår historia är inte precis unik. Krogen och nätet är vanligast, men ett av sex par träffas på jobbet.
Tre barn senare kan jag konstatera att det var en bra start. När vi blev ett par visste jag redan att han inte lämnade smutsig disk efter sig i köket och att han besatt ett närmast stoiskt lugn i pressade situationer. Men framförallt – han var gudomligt snygg i den strikta kostym som jobbet krävde. Och jag som inte ens visste att jag gillade kostymer!