Att inte bli tillfrågad om man vill följa med på after work eller att inte ha sina arbetsuppgifter kvar efter en tjänstledighet, är exempel på nobbning. Det är vanligare men också svårare att upptäcka än mobbning.
– Att bli nobbad, alltså att bli utestängd från gemenskapen är vanligare än mobbning och svårare att fånga upp, säger Eva Norrman Brandt, psykoterapeut och författare, som själv myntade begreppet nobbning när hon i egenskap av konsult på managementkonsultbolaget Implement föreläste om mobbning och trakasserier på jobbet.
Hon berättar ett konkret exempel om en tjej i IT-branschen som var den enda kvinnan i gruppen. De andra pratade med varandra, inte med henne. Hon hamnade utanför och blev inte tillfrågad att följa med när de andra skulle på fotboll. Vid kontakt med Eva Norrman Brandt fick hon rådet att ta upp problemet med någon i gruppen under exempelvis en lunch, vilket hon gjorde. Svaret blev att de inte hade menat något illa och att de trodde att hon inte hade tid eftersom hon har småbarn, och att de trodde att hon inte var intresserad av fotboll.
Eva Norrman Brandt påpekar att enklast hade varit om de hade ställt frågan och själva bjudit in från början så att kvinnan själv fick avgöra. Samma slags problematik uppstår även när någon utesluts på grund av bristande språkkunskaper. Om alla pratar svenska utom en person så kan man i så fall prata engelska för att inkludera, menar hon.
Andra exempel på nobbning kan vara när någon kommer tillbaka från en tjänstledighet. Det kanske inte finns något skrivbord klart eller man får inte tillräckligt med arbetsuppgifter.
– Det kan vara svårt att komma in i verksamheten igen. Här kan det bli väldigt tydligt att de inte är så önskade. Det finns ingen större beredskap på arbetsplatsen att ta in dem igen.
Eva Norrman Brandt menar att det sällan handlar om elakhet, men att man inte har tagit sig tid att fundera över hur den återkommande kollegan ska införlivas i gruppen igen. Första steget är att den utsatte tar upp problemet, gärna med ett förslag på hur man vill ha det. Om det inte leder framåt så får man kanske fundera på om man ska söka sig vidare till ett nytt arbete.
Denna form av nobbning, när någon har en anställning som de har rätt till men ändå känner att de inte får en meningsfull roll, menar hon är mest vanligt inom den statliga sektorn. Däremot kan det även förekomma inom det privata näringslivet efter en omorganisation eller föräldraledighet. Man får ingen tydlig roll på jobbet.
– Då är det viktigt att agera direkt, att ta upp det med närmsta chef. Däremot bör man förbereda sig ordentlig innan. Viktigt är att inte ta upp sitt eget lidande utan mer fokusera på det ur verksamhetens perspektiv. Att komma med konstruktiva förslag på hur man vill bidra.
Eva Norrman Brandt påpekar också hur viktigt det är att komma ihåg att inte ta åt sig personligen. Att det ofta beror på tanklöshet och dålig ledning. Men ännu viktigare är att tänka på att mycket ofta är upp till en själv för att bli inkluderad i en grupp. Ju större stress och konkurrens det är på arbetsplatsen desto större risk för att alla tänker på sitt.
– Det ligger mycket på en själv. Man måste vara väldigt aktiv, kanske fråga om någon ska med på lunch, prata med folk, vara nyfiken på andra och delta i sociala aktiviteter.
Dessutom, anser Eva Norrman Brandt, att man måste acceptera att det tar lång tid att komma in i en gemenskap. Att det blir en process. Speciellt för någon som är ny.
Om samma sak händer någon som varit länge på arbetsplatsen, råder hon till att först och främst fundera på om man verkligen trivs på jobbet.
– Invändningen brukar vara att "jag måste ju ha min försörjning". Men, då brukar jag svara att för alla människor som kan jobba finns det mer än en arbetsplats. Mitt råd är: ta dig därifrån och fundera på var du skulle kunna jobba istället.
Även här gäller tipset att vara aktiv själv, att inte göra sig till ett offer och ta eget ansvar för sin situation.
Arbetskamraternas ansvar när de ser att någon blir nobbad är att själva försöka inkludera och inte bara slå sig till ro med tanken att "Skönt att jag inte är utesluten". Det är viktigt att reagera, men tyvärr görs inte det i särskilt stor utsträckning, medger Eva Norrman Brandt.
– När jag kommer in i bilden har det oftast gått väldigt långt. Många vågar inte reagera, speciellt om det är en rörig och dålig gruppdynamik. Den som ser att någon blir utesluten kan själv agera genom att ta kontakt med personen, inkludera och visa för övriga i gruppen att man tar ansvar.
Ett annat sätt är att ta upp kommunikationen på något möte/handledning eller annat forum där arbetsgruppen reflekterar kring hur man har det tillsammans, tipsar hon.