Att berätta för arbetskamraterna om sin familj eller vad man gjort i helgen är ofta självklart för heterosexuella. Men för medarbetare med en annan sexuell läggning kan det bli ett oöverstigligt hinder. Särskilt om det råder en stark heterokultur på arbetsplatsen.

– Så länge bara heterosexuella personer på ett självklart sätt kan vara sig själva på jobbet så är villkoren inte jämlika.

Det säger Anette Sjödin, som länge arbetat med arbetslivsfrågor och nu är programansvarig på RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter).

Enligt en undersökning som det nu nedlagda Arbetslivsinstitutet gjorde 2003 vågar bara hälften av alla hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) vara öppna med sin läggning på jobbet. Ytterligare en rapport från Folkhälsoinstitutet visar också att många hbt-personer upplever sig ha sämre hälsa än den övriga befolkningen. Kvinnor är mer drabbade än män.

På det stora hela mår hbt-personer bra, men de som mår dåligt mår sämre och känner sig mer utsatta än andra, påpekar Anette Sjödin.

En anledning till det, tror Anette Sjödin, kan vara att många känner ett visst mått av utanförskap, inte minst i arbetslivet. Man inkluderas inte i den heterosexuella normen som råder på arbetsplatser.

– Det stjäl energi, speciellt om man inte mår bra.

Varför är det då viktigt att kunna vara öppen med sin sexuella läggning eller könsidentitet på jobbet?

Anette Sjödin påpekar att öppenhet har så mycket mer än med det rent sexuella att göra.

– På en arbetsplats delar de flesta människor mer än bara arbetet. Man har en social relation, pratar om vad man gjort i helgen, om intressen och husaffärer. För den som inte finns med i heteronormen finns en risk att man begränsar sig själv. Ofta kan det här vara svårt att förstå för den som finns inom normen. Ett utanförskap känner man av först när man står utanför normen, det kan också handla om till exempel att man kommer från en annan kultur än traditionellt svensk eller har en funktionsnedsättning av något slag.

Går det då att göra något åt utanförskapet?

– Inom RFSL bedriver vi en utbildningsverksamhet kring frågorna. Intresset växer, inte minst från offentliga sektorn, men även till en del från näringslivet. Det finns säkert vissa arbetsplatser som skrivit mångfaldsplaner, men det är inte intressant om man sedan inte väljer att aktivt jobba med frågorna.

Men framför allt betonar Anette Sjödin vikten av att var och en reflekterar över sin egen inställning. Att man börjar fundera över hur det ser ut med öppenhet och respekt på den egna arbetsplatsen, hur lätt det är för människor att vara sig själva där eller vad man pratar om på fikarasterna.

– Öppnar vi upp, eller stänger vi? Det behövs inte alltid siffror. Ibland räcker det att gå till sig själv, konstaterar Anette Sjödin.