Mattias Olsson är soldat. Två år av sitt liv har han jobbat med att hjälpa det krigshärjade Kosovo att styra in på en fredlig väg. Det går långsamt framåt, men nu kan man se resultat, tycker han.

05.50 Det är beckmörkt ute när Mattias Olsson, 31, drar på sig gymkläderna. Några färgglada teckningar på väggen påminner om barnen hemma i Skåne. Han delar rum med Mathias Persson. Det är plats för två sängar, skrivbord och klädskåp.

Sju andra killar dyker upp ur mörkret utanför Camp Victorias gym i Kosovo. Dämpade röster hälsar på varandra. Alla i gruppen har satt upp ett mål med sin fysträning, säger Mattias Olsson och börjar trampa på en välanvänd träningscykel i gymmet. Hans mål är att gå ner från 82 till 75 kilo.

Några av de andra i gruppen är mer intresserade av att bygga muskler. De är långtifrån ensamma på campen om att träna flitigt. Utanför fönstren skymtar folk som joggar och går med stavar.

Här på camp Victoria, inte långt från Kosovos huvudstad Pristina, har den svenska KFOR-styrkan (Kosovo Force) sin bas sedan kriget slutade för snart tio år sedan. Killarna utgör en grupp och Mattias Olsson är gruppchef. De gör en insats på sex månader i det svenska försvarets utlandsstyrka.

Mattias Olsson är inne på sin fjärde insats, vilket innebär att han arbetat för att stärka
freden i Kosovo i sammanlagt snart två år sedan år 2000.

08.05 Efter frukost är det dags för gruppens dagliga genomgång. Två incidenter har rapporterats från gruppens ansvarsområde under det senaste dygnet. Mattias Olsson läser upp ett brev från en kvinna i Caglavica, byn som gruppen har huvudansvar för. Brevet är översatt från serbiska.

Kvinnan skriver att den lilla vägen utanför familjens hus delvis har rasat. Orsaken är att det byggs ett hus på vägens andra sida. Det byggs av albaner. Kvinnans familj och ytterligare en serbisk familj är beroende av vägen för in- och utfart. Gruppen beslutar att besöka familjen med tolk. Händelser av det här slaget ska dokumenteras och rapporteras till högre nivå i KFOR.

Ett inbrott har också rapporterats. Gruppen beslutar att besöka ett relativt nyöppnat före­tag. Sådana visiter görs emellanåt med syftet att upprätthålla goda relationer mellan KFOR-styrkan och lokalbefolkningen. Företagsinvesteringar är ett uppmuntrande tecken på normalisering efter kriget.

Det grönklädda gänget delar upp sig på tre jeepar och kör ut ur campen. Mattias Olsson sätter sig bakom ratten i den första.

09.20 Utanför campens murar och taggtråd ligger byn Ajvalija. Strax påminner ett utbränt hus om konflikten mellan albaner och serber. Annars är det mest nybyggen man ser.

Patrullen styr upp i bergen. I sluttningen är en rad gropar efter serbiska stridsvagnar kvar. Någon säger att Kosovo är ”avståndsvackert” och ”närfult”. Det är en passande beskrivning. Sopor verkar spridas överallt. I den illaluktande sörjan letar toviga vildhundar efter något att äta. Många hus är i dåligt skick. Men på håll ser det bergiga landskapet vackert och inbjudande ut.

– Självständighetsyran har falnat. Nu är folk tillbaka i vardagen. De har inte råd att bygga
sina hus färdigt. Vad händer när de är trötta på att inte ha el, vatten och ett arbete att gå till, frågar Mattias Olsson retoriskt.

Patrullen kör genom Gracanica, byn med den efter staden Mitrovica största serbiska befolkningen i Kosovo. Här ligger ett berömt serbiskt-ortodoxt nunnekloster som bevakas av svenska KFOR-soldater.

10.10 I byn Caglavica väntar kvinnan som skrivit brevet om den förstörda vägen. Hennes man och son dyker också upp. Mattias Olsson ställer frågor och tolken översätter. Vi har inga andra än er att vända oss till, upprepar mannen och kvinnan flera gånger.

Det märks att de är oroliga.

Här ligger två inklämda hus där serbiska familjer bor. Enda sättet att ta sig hit är att använda den lilla vägen. Runt dessa hus bygger köpstarka albaner nytt. Alldeles intill vägen har grunden lagts till ett stort hus, men vägen har inte stabiliserats vilket orsakat raset.

Tills för några år sedan befolkades byn enbart av serber. Albaner iscensatte upplopp 2004 vilket ledde till att många serber gav sig iväg. De som valt att stanna tvingas finna sig i att albanerna breder ut sig genom att köpa mark och bygga nytt. Mattias Olsson lovar paret att skadorna på vägen ska dokumenteras ordentligt och därefter rapporteras till högre chefer.

– Jag har varit i det militära i sexton år, säger han lite senare.

Redan som skogsmulle gillade han att vara ute i skog och mark. Som femtonåring började han i hemvärnet. Att göra insatser i utlandsstyrkan är ett avbrott från det vanliga där hemma.

– I min första mission 2000 var jag EOD (anm minröjare; står för Explosive Ordnance Disposal). Det kändes bra varje gång jag tog bort en mina. För varje borttagen mina blev det lite bättre här. Nu är arbetet mer långsiktigt.

11.02 – Man måste förstås tänka igenom riskerna. Alla har skrivit testamente, säger Mattias Olsson.

I somras gifte han sig med sin flickvän just med tanke på riskerna med militärtjänstgöring. Sedan den första insatsen 2000 har paret fått två barn, 4,5 och 2 år. Han medger att barnen gjort honom försiktigare.

Sju personer har mist livet under de snart tio år som KFOR existerat. Mattias Olsson var bekant med en man som omkom av en detonerande granat för några år sedan.

– Men nu är det egentligen inte större risk att vara här än att köra lastbil hemma.

12.05 Lunchen erbjuder goda valmöjligheter. Två huvudrätter och massor av sallader.

Mattias Olsson berättar att hans fru Marie accepterat att han gör insatser i Kosovo. De har varit ihop sedan tonåren. Det äldsta barnet, fyraåriga Linnea, vet varför pappa är i Kosovo.

– Hon säger att jag är här för att folk inte ska bråka, säger Mattias Olsson och skrattar.

13.00 Mattias Olsson tar emot order av plutonchefen inför morgondagen då en större övning ska genomföras. KFOR ska övas i att hålla undan våldsamma demonstranter.

Han får veta vilka fordon och vilken materiel som ska med till platsen dit styrkan ska åka i morgon. Därefter redogör han för gruppen vad som ska lastas i fordonen.

14.15 Pansarterrängbilar lastas med hjälmar, sköldar och sjukvårdsutrustning.

Samtalet styr in på vad som krävs av den som gör en insats i försvarsmaktens utlandsstyrka.

– Den som gör sin första insats ser inte resultaten. Då kan man känna tristess. Om man är intresserad av platsen och kulturen så ökar motivationen, förklarar Mattias Olsson.

Förutom kamratskapen i gruppen är mötet med lokalbefolkningen det mest givande med att göra en insats, tycker han.

17.55 Mattias Olsson ringer hem efter middagen. Det är lättast att få tag i barnen runt sex när Bolibompa börjar.

En stund senare sitter hans gäng samlad kring rapporten från dagens patrull. Flera formuleringar diskuteras fram och tillbaka. Skrivandet tar nästan tre timmar. Rapporten ska vara saklig och utan personliga reflexioner. Till texten läggs femton foton för att förstärka dokumentationen.

21.35 Dagen har varit lång och det blir inte mycket läst i Jan Guillous tredje bok i Arn-serien. Mattias Olsson släcker sänglampan och somnar snart.