Förra hösten sattes Joakim Hermanssons ledarskap på prov. En av hans brandmän föll illa och avled efter två veckor, en tid av ovisshet som skapade stor oro på stationerna.
Hur hanterar man som chef en dödsolycka? Bara något år tidigare hade Joakim Hermansson, 37, tillträtt tjänsten som ställföreträdande chef för brandstationerna Nol och Surte några mil norr om Göteborg.
Olyckan skedde under en övning i september i fjol. Joakim Hermansson var ledig den dagen så de tjänstgörande cheferna tog hand om den akuta situationen medan han stannade hemma.
– Det var svårt att varva ner och jag pratade flera gånger med min chef om brandmannens tillstånd. Tankarna snurrade: Hur skulle det gå? Hur mår familjen? Hur mår killarna som var på plats? Hur mår personalen på stationerna runt omkring? berättar Joakim Hermansson när han ett år senare tänker tillbaka.
När han gick i tjänst dagen därpå handlade mycket om att sköta kontakter åt olika håll. Det gällde att se till att gruppen som var med vid olyckan fick fortsatt stöd, rapportera till Arbetsmiljöverket och meddela den olycksdrabbades arbetsgivare eftersom brandmännen i Ale/ Surte är deltidsbrandmän.
Rapporterna från sjukhuset var osäkra. Känslan av ovisshet förstärktes och med den informationsbehovet. Under intervjun återkommer Joakim Hermansson ofta till att han inte insåg hur stort behovet var.
– Jag kände mig otillräcklig samtidigt som jag inte visste vad jag kunde göra mer. Vi är en organisation på 140 personer. Ska vi ha en smslista? Var ska vi dra gränserna? E-post till alla? Ska vi ringa varje person, varje brandman?
Han kämpade med att hålla isär rollen som chef och sina egna behov som medmänniska och vän. Han kände en inre konflikt mellan de förväntningar han upplevde utifrån och de krav han ställde på sig själv att göra rätt saker för rätt människor.
– Att jag jobbade så mycket med praktiska saker och med all information var kanske ett sätt för mig att hantera den frustration jag kände.
Flera stormöten hölls på stationerna, både innan personen avled och efteråt. Ett möte hölls fyra dagar efter olyckan.
– Då fanns egentligen inget nytt att berätta. Men det var viktigt att ses och ventilera tankar och känslor, och för mig att visa mig mer som medmänniska än som chef. Med de erfarenheter jag har i dag hade jag strävat efter att vara mer chef. Vågat vara tydligare.
Själv hanterade Joakim Hermansson ovissheten genom att arbeta mer strukturerat än vanligt. Han var noggrannare än vanligt med att inte arbeta för mycket. Blev han för trött tog han en dag ledigt, bokade av möten, vilade och försökte göra roliga saker.
Han arbetade parallellt med sin chef och hade ingen som satte sig ned med honom bara för hans skull.
– Jag såg nog inte att jag var så belastad som jag var.
Vänner och flickvännen blev hans stöd. I dag tror han att det behövs rutiner för att ge chefer personligt stöd.
I maj i år samlades personal och chefer för att med lite mer distans till händelsen ta upp eventuella oventilerade frågor.
– Då kom det fram att vi borde ha varit tydligare med hur kontakterna med familjen skulle tas. Det fanns önskemål från familjen att inte bli nedringda. När vi förde det vidare trodde de närmaste vännerna att de inte fick ringa.
Ledningen hade egentligen bestämt att de skulle sköta kontakterna med familjen om hur den skadade mådde, medan vännerna skulle fortsätta sina normala relationer med familjen.
– Där var vi inte tillräckligt tydliga, säger Joakim Hermansson.
Fotnot: Polisen och Arbetsmiljöverket har utrett händelsen och ställer ingen till svars för olyckan.