Sjukdom eller naturlig livskris? Hur ska samhället förhålla sig till psykiska åkommor som utmattning och depression? Vi sjukskriver för mycket, tycker psykiatrikern Åsa Kadowaki. Vårt sociala skyddsnät börjar få allt fler håligheter, tycker Johanna Nilsson, författare som blev utbränd och gav sig in i samhällsdebatten.

Som psykiatrisk konsult på flera vårdcentraler i Linköping träffar Åsa Kadowaki patienter som söker hjälp för olika psykiska symptom. Men få av dem behöver sjukskrivas, menar hon. I de flesta fall har patienten kört fast i livet och behöver i stället främst professionell hjälp med att hitta vägar ut ur problemen, och förhållningssätt för att hantera sitt liv.

– Mitt primära uppdrag som läkare är att hjälpa människor att läkas, att leva sina liv trots eventuella begränsningar. Jag hjälper inte patienter genom att alltid sjukförklara dem. Tvärtom, säger hon.

Åsa Kadowaki är initiativtagare till nätverket ”Läkare med gränser” som bland annat vill lyfta dis­kussionen om läkares ansvar vad gäller att våga säga nej till sjukskrivning, trots att det är vad patienten vill.

– Vi bor i ett rikt välfärdsland med en av de längsta medellivslängderna och ändå mår vi så dåligt och upplever oss så sjuka. Något är alldeles galet, säger hon allvarligt.

I stället för att bekräfta patientens oförmåga genom att sjukskriva, vill Åsa Kadowaki stärka personens egen förmåga att hitta lösningar. Att fly från det som är obehagligt leder till en ännu större känslighet för det man undviker, ofta med ångest och nedstämdhet som följd. En helt naturlig känsla är att undvika sådant som är jobbigt, till exempel att inte gå till jobbet om problemet finns där. Men man sätter sig själv i fängelse, i sitt eget huvud. Därmed står man kvar i obehaget och problemet finns kvar, med följden att man blir alltmer stresskänslig och begränsad.

Ta itu med problemet
Den enda vägen ut ur fängelset är att ta itu med problemet, inte att fly från det, menar Åsa Kadowaki. Och en sjukskrivning kan vara den flykten som stjälper mer än hjälper.

– En sjukskrivning kan lägga locket på. Men den botar inte i dessa fall.

Åsa Kadowaki är medveten om att det hon säger lätt kan missförstås. Debatten kring frågor som rör olika psykiska diagnoser och sjukskrivningar är polariserad, och orden laddade. Det handlar bland annat om en massmedial dramaturgi där gråskalor och nyanser inte får plats, utan där svåra dilemman utmålas i svart eller vitt, ont eller gott. Djupt komplicerade frågor förenklas, vilket inte gagnar någon.

– Om jag säger att vi måste få bort offermentaliteten bland oss människor så liknas jag lätt vid en förövare.

Ta eget ansvar
Ändå är hon beredd att driva frågorna, eftersom hon drivs av läkargärningen att bota, lindra och trösta. Hon talar om valen vi människor har, i alla livssituationer. Men vi måste också ta följderna av våra val och be­slut. Det är vi ofta dåliga på. I stället lägger vi lätt ansvaret utanför oss själva, som på skolan, sjukvården, socialtjänsten eller staten, menar Åsa Kadowaki.

– När jag träffar en patient är min uppgift att kartlägga den personens livssituation och göra en sammanfattning av hur jag bedömer att symptom, patientens valda beteenden och dittills prövade behandlingar hänger ihop. Den här kartläggningen sammanfattas för patienten och
utmynnar sedan i en behandlingsrekommendation till ansvarig läkare.

Ofta handlar det om att i samtal få patienten att se på sig själv som en människa som kan påverka sitt liv och även leva utifrån den insikten.

– När man når den insikten vinner man också glädjen, säger Åsa Kadowaki

Men Johanna Nilsson, författare till flera uppmärksammade skönlitterära böcker och med egen erfarenhet av långvarig sjukskrivning på grund av utbrändhet, håller inte med. Eller snarare, en del håller hon med om. Men framför allt tycker Johanna Nilsson att samhällsdebatten lätt väger över till en ”skylla sig självmentalitet” där individen blir syndabock och förväntas ”rycka upp sig”.

– Det är de starkas tid nu. De svaga ifrågasätter man, säger hon eftertänksamt.

För två år sedan blev hon sjukskriven på grund av utbrändhet. Nu är hon tillbaka i arbete igen, men hon har fortfarande påtagliga symptom, bland annat en påfallande lägre stresstolerans.

Nya riktlinjer
I augusti förra året skrev hon en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet i samband med att ett statligt arbetsmaterial angående nya, mer restriktiva riktlinjer för sjukskrivningar läckte ut i media. Åsa Kadowaki var en av dem som deltog i arbetet med riktlinjerna. Johanna Nilsson reagerade kraftigt på att det skulle bli svårare att bli sjukskriven för utbrändhet och andra liknande tillstånd. ”När man inte lyckats ta hand om sig själv, inte klarat av det, då måste samhället gripa in. Det är därför vi betalar skatt”, skrev hon.

Själv var hon mycket dålig under sin sjukdomstid, hade kraftig panikångest, en lång rad fysiska symtom, ljudkänslig och oförmögen att sova trots en helt urgröpande trötthet. Ändå fortsatte hon att jobba, oförmögen att själv inse att hon behövde hjälp. Det var hennes omgivning som till slut såg till att hon kom till läkare.

– Om jag inte blivit sjukskriven vet jag inte hur det hade gått, säger hon.

Hon vill lyfta fram samhällets ansvar mer i stället för att allt för mycket fokusera på individen. Det måste finnas ett samhälleligt skyddsnät som fungerar, men det börjar tunnas ut och ersättas av privata försäkringar och lösningar.

– De starka av de sjuka får hjälp. Jag var en av dem. Men de som inte kan tala för sig kan i vårt samhälle hamna utanför och gå utan hjälp. Som sjuk måste man vara så himla stark, säger hon.

Isolerar sig
Samtidigt håller hon med Åsa Kadowaki om att sjukskrivning inte är lösningen i alla lägen. Det sämsta man kan göra som deprimerad är att isolera sig, även om det är just det man vill. En sjukskrivning på heltid då kan verkligen stjälpa, göra en passiviserad och göra det svårt att komma tillbaka till jobbet.

– Men om man är väldigt utmattad och deprimerad så klarar man inte att jobba hundra procent. Kanske klarar en del 25 procent, sådant går inte att säga generellt. Det beror helt och hållet på individen och typ av jobb, om man har en förstående chef eller inte, och sådana saker, säger Johanna Nilsson.

Vissa kriser är naturliga, de ska inte medikaliseras, tycker hon. Vissa naturliga fenomen och livskriser klassas som sjukdom och det är inte bra. Men man kan också vända på det: Vi ska vara så starka och söker därför inte hjälp i tid. Det är särskilt tydligt när det gäller utbrändhet. Många i den här gruppen har gått alldeles för långt innan de sökt hjälp och därmed blivit väldigt sjuka, menar Johanna Nilsson. Hon håller däremot med Åsa Kadowaki om att individen har ansvar för sitt liv och de val hon gör.

– Det hade ju jag också, men jag blev blind för situationen. Ibland klarar man inte att ta ansvar för sig själv. Då måste samhället gripa in. För mig blev sjukskrivningen vändpunkten.