Kroppslig reaktion

Kamp eller flykt
Den tjeckisk-kanadensiska forskaren Hans Seyle påstod att människan reagerade på ett specifikt och likartat sätt på utifrån såväl som inifrån kommande krav och/eller hot.

Enligt Seyle skiljer inte kroppens organ mellan olika sådana hot. Glädje skulle kunna, på samma sätt som fruktan och ångest, starta en stressreaktion.

Senare forskning har visat att Seyle delvis hade rätt. Det verkar troligt att vi har ett anpassningsprogram, även om detta kanske inte följer samma allmänna reaktionssätt som Seyle förutspådde.

En intressant iakttagelse är att utvecklingen mejslat fram en förmåga att reagera på hot, även fast dessa kanske inte motsvaras av verkliga förhållanden.

De reaktioner som väcktes av en bister verklighet för våra föregångare kan idag uppväckas av symboliska hot, hot mot vår självkänsla, känsla av trygghet, kontroll och värdighet och vars konsekvenser vi inte alltid känner.

Människans sätt att besvara verkliga eller symboliska hot verkar följa ett relativt specifikt mönster, genom olika faser.

Alarm
Först sätts kroppen i en form av alarmberedskap då vi med våra sinnen söker av omgivningen.
Vi blir mer alerta och detta tillstånd gör det möjligt för oss att antingen aktivt bekämpa eller undfly en hotande situation. Denna reaktion är normal och funktionell och antagligen livsbevarande. Utan denna reaktion skulle vi vara utplånade från jordens yta för länge sedan. Vi får genom denna reaktion möjlighet att skydda och försvara oss själva eller dra oss undan (fysiskt såväl som mentalt) när hoten blir så svåra att de kan (verkligen eller inbillat) kosta oss livet eller allvarlig skada om vi fortsätter kampen.

Motstånd och utmattning
Vi, genom vårt nervsystem, försöker helt enkelt att anpassa oss till de nya förhållandena och samtidigt stå emot de nya krav som ställs. Varje ansträngning, oavsett hur effektiv eller riktig den är, är en del av nästa fas i stressreaktionen – motståndsfasen. Motståndet, anpassningen, pågår intill vi genom olika förändringar uppnått jämvikt. Men om den utlösande händelsen/situationen kvarstår under längre tid kan detta så småningom leda fram till någon form av sammanbrott vars uttryck (kollaps, utbrändhet eller somatisk sjukdom) bestäms av vår biologi.
Föreställ dig t ex att du på ett ögonblick ställs inför en livshotande situation. Kroppen reagerar då med en flykt eller kampreaktion redan innan vi på ett medvetet plan kan avgöra vad det är vi ställts inför. Det som sker är en mobilisering av kroppens resurser för att kunna agera.

Mobiliseringen sker som en konsekvens av utsöndring av framför allt tre av kroppens signalhormon; adrenalin, noradrenalin, och kortisol. I olika typer av stressreaktioner är balansen mellan dessa olika, och viktigare, vi upplever situationen olika beroende på vilken substans som är dominant. I en akut situation är adrenalin och noradrenalin först och främst involverade.

Noradrenalin är relaterat till upplevelsen av utmaning som man kan hantera och kamp/ilska, medan adrenalin är relaterat till flykt eller osäkerhet till den egna förmågan. I den första situationen/reaktionen är det vanligare med muskelspänning och blodtryckshöjning medan den sistnämnda kanske mer karakteriseras av ökning av puls och andningsfrekvens och du kan riktigt känna hjärtat banka. Kortisol i sin tur är kopplat till den långvariga så kallade motståndsfasen och kan kopplas till upplevelsen av att inte ha kontroll eller av att ha misslyckats.

Som om inte detta vore nog kan långvarig stress leda till så kallade utmattnings- eller utbrändhetstillstånd. Det är troligt att flera av oss har specifika, mer egna, reaktionsmönster, antingen som en produkt av arv, eller möjligen som en produkt av vårt sätt att begreppsliggöra olika situationer som utmanande, hotande eller mer neutrala.

Alarmfas
När hjärnan registrerar något i omgivningen som den tolkar som ett hot eller en utmaning, positivt eller negativt, skickar den signaler till vårt hormon- och nervsystem att vi skall förberedas för strid eller en extraordinär ansträngning. Denna fas brukar kallas för organismens alarmfas.

Upprustningsfasen
Upprustningsfasen innebär att hormoner från hjärnan förs via blodet till binjurebarken, som stimuleras att producera bland annat stresshormonet kortisol. Detta aktiverar en lång rad organ i  kroppen.

Handlingsfasen
Handlingsfasen startar med att nervsystemet sänder signaler till binjuremärgen att producera adrenalin och noradrenalin, som mobiliserar kroppens energi. Effekten blir att hjärtat slår snabbare, att blodtrycket stiger, blod omfördelas från magen till musklerna, vi tänker snabbare och kan bättre kombinera och hantera olika slags information.

Avblåsning
Avblåsning av stressreaktionen innebär att kortisolet bär signaler tillbaka till hjärnan att avsluta stressresponsen. Detta innebär att alltså att kortisolet har en dubbel funktion. De ovan beskrivna processerna är naturligtvis mycket mer komplicerade än ovan gjorda beskrivning uttrycker och till alla delar ej ännu förstådda.

Kroppens reaktioner
De hanteringsstrategier vi väljer i en stressituation sker ofta reflexmässigt och utan någon medveten eftertanke eller reflektion.
Hjärnans ”rädslosystem” med den mandelformade kärnansamlingen amygdala i centrum, aktiverar omedelbart en stressförsvarsreaktion, allt för vår överlevnads skull. Ibland aktiveras detta system på grundval av en otillräcklig, knapphändig, felaktig eller feltolkad information och inte förrän den något långsammare, men mer exakta, detaljerade och korrekta informationen från den ”tänkande” och reflekterande hjärnbarken når vårt medvetande, nedregleras rädslosystemet med följden att en autonom balans genom att ”lugn-och- rosystemet", det parasympatiska nervsystemet, aktiveras.

Under mer långvariga stressperioder försöker vi hantera stressen och pressen med tidigare inlärda hanteringsmönster på kognitions- emotions- och beteendenivå. Om dessa strategier inte fungerar och vi inte kommer tillrätta med de hot eller utmaningar vi uppfattar, så avblåses inte stresstillståndet och så småningom förlorar kortisolet sin förmåga att avsluta organismens alarmtillstånd.

Organismen kan i detta läge inte längre slappna av och vi mister förmågan till tillräcklig vila och återhämtning. Efter hand tar organismen skada och vi befinner oss i en allvarlig utmattningssituation, där vi efter hand skördar konsekvenserna av den extraordinära överansträngning vi under lång tid varit utsatta för.

Stress- och spänningstillstånd
Den utmattade individen befinner sig nu i ett kroniskt stress- och spänningstillstånd. Tecken på detta är vanligtvis att man känner sig oerhört trött. En trötthet eller utmattning man inte kan sova eller vila sig fri från. Många drabbas av ständigt återkommande långdragna förkylningar, av huvudvärk och sömnproblem, influensor, allergiattacker, mag- och tarmproblem, muskelsmärtor, hudproblem, kardiovaskulära och gastrointestinala problem, för att nämna några.

Fysiska och psykiska symtom
Till detta skall dessutom läggas frustrationer, känslor av skuld, relationskonflikter och även depressioner. Samtliga dessa fysiska och psykiska symtom utgör i sig själva stressorer som ytterligare ökar individens stresstillstånd.