Publicerad 29 augusti 2017

När kollegan krisar

Livet är inte alltid en dans på rosor. Ibland drabbar det oss, en skilsmässa, en förälder som dör, ett barn som har det tufft. Eller så känner man sig kanske bara lite nere, går till jobbet i ett gråmulet moln och försöker jobba så gott det går.

– Vi behöver få en mer human syn på hur vi får vara på jobbet, det är lätt att tro att man alltid måste vara på topp. Det vanligaste misstaget vi gör är att i tysthet köra vidare fast vi egentligen inte mår bra. Det finns en outtalad norm att ensam är stark, att det bara är att bita ihop och leverera.Foto: Erika Svantesson

Det säger Annika Lexén, arbetsterapeut och doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet, som arbetar med ett projekt om hur man kan få chefer och medarbetare att arbeta förebyggande mot psykisk ohälsa.

– Vi kan förebygga mycket psykisk ohälsa genom att hinna agera i tid, och vara varandras första hjälpen på jobbet, säger Annika Lexén.

Om man ser att en kollega beter sig på ett annat sätt än vanligt, kanske missar deadline gång på gång, hamnar i konflikt på mötet, drar sig undan fikastunden eller kanske överreagerar och får känsloutbrott så gäller det att våga agera, att våga fråga. Att visa att man bryr sig, att vänligt och ödmjukt fråga hur läget är, är ett nog så verksamt piller mot ohälsa.

– En kollega till mig hade gått ner mycket i vikt, jag sa "säg till om jag trampar i klaveret nu men jag ser att du gått ner mycket och vill bara höra hur du mår". Det visade sig att min kollega hade det tufft privat. Vi pratade en halvtimme. Senare fick jag ett tackmejl från henne. Det behövs inte alltid så mycket för att stötta varandra.
Fast det är ju inte så lätt det där. Kanske är man rädd för att kollegan ska känna att man lägger sig i eller har tolkat hen fel. Ja, det får man helt enkelt räkna med, säger Annika Lexén, och i så fall ber man om ursäkt, men det är ändå bättre att fråga en gång extra än inte alls.

Det är viktigt att formulera sig i jag-budskap, säg exempelvis "jag upplever det som att du ser trött/ledsen ut". Då har man inte sagt att personen är ledsen utan att man själv uppfattar det så. Det minskar risken att personen hamnar i försvar.

– Det är också bra att börja med något man ser, exempelvis att personen ser trött ut, eller att börja prata om något konkret beteende, som att hen numera ofta kommer sent eller inte fixar deadline och att du undrar lite hur hen mår. Säg att du bryr dig och gärna vill hjälpa om du kan. Och ha ett öppet och vänligt kroppsspråk.

Det är allas ansvar att öppna upp för samtal kring hur vi mår på jobbet, menar Annika Lexén. Framförallt handlar det om att bidra till att skapa ett mer öppet klimat och få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa.

– Man behöver ju inte lösa en kollegas alla problem. En klapp på axeln och att visa att man vill lyssna räcker långt, sen kan man ju tillsammans fundera på var personen kan söka hjälp, hos företagshälsovården eller kanske en familjeterapeut. Att hjälpa till med konkreta tips är mycket värdefullt.

Det är också viktigt att välja rätt tid och plats. Man kan exempelvis gå och knacka på hos kollegan eller passa på när man får sällskap hem från jobbet så att samtalet blir lite avskilt.

Chefen har det övergripande ansvaret för arbetsmiljön och när det gäller samtalsklimat kan just chefen vara en god förebild genom att aktivt vara intresserad av sin personal, visa sig tillgänglig och exempelvis låta dörren stå öppen till kontoret. Om man får veta att någon har det tufft, prata om det och titta på hur ni kan fördela om uppgifter, kanske göra ett luftigare schema för en period.

– Vi tänker lätt lite antingen eller, antingen jobbar man fullt ut eller så är man sjukskriven, men vi behöver skapa en arbetskultur där det är okej att under vissa perioder inte jobba på toppen av sin förmåga. Att vi kan anpassa arbetet under en tid.

Fast vi har också ett eget ansvar för vår hälsa, fortsätter Annika Lexén. Det är bra om vi kan berätta för chefen eller en kollega när något svårt har hänt, kanske har din partner i helgen berättat att hen vill skiljas eller en nära vän har fått ett svårt cancerbesked. Då har vi ökat förståelsen för att vi inte kan leverera på topp. Gör också kontinuerliga avstämningar med dig själv och din livssituation och inse att ibland kan du inte ge allt på jobbet.

– Ingen vinner ju på att vi kör slut på oss själva, det är bättre att stanna upp i tid. Vi behöver skapa en större tolerans när det gäller variationerna i vårt mående. Och där kan vi alla vara varandras stora stöd.

Tips så stöttar du en kollega i kris

  • Uttryck dig i jag-termer Om du ska prata med en kollega som verkar må dåligt. Är det bättre att ge uttryck för det du själv ser och säga: "Jag tycker du sett trött ut på sistone" än att säga "Du ser alltid så trött ut". Då är risken mindre att mottagaren hamnar i försvarsställning.
  • Lite räcker långt Du måste inte lösa din kollegas alla problem. Att lyssna och ge en kram räcker långt.
  • Ge konkreta tips Konkreta tips på vart man kan vända sig i en specifik situation är alltid värdefullt.
  • Avlasta Det är svårt att prestera på topp när man inte mår bra. Som chef kan du underlätta för en medarbetare som inte mår bra genom att fördela arbetsuppgifter på ett annat sätt eller ge lite luft i schemat.
  • Våga berätta Om du själv drabbas av en livskris är det bra att berätta det för sin chef och kanske en kollega man har förtroende för. Det minskar pressen på dig som individ samtidigt som det generellt kan öka toleransen på arbetsplatsen för olika sinnesstämningar.

Taggar: Må braPsykisk hälsa

    • Aino Mellin Svanqvist
    • / 01:09, 31 augusti 2017
    • /

    Skönt det varit om det tänket funnits i slutet av 90-talet, men då pratades det bakom ryggen och man skulle helst göra ett heltidsjobb fast jag hade ½-tid och hade haft fibromyalgi sedan 1965, innan diagnosen fanns. Sjukdomen bröt ut totalt 1980 efter jag fött vårt 2:a barn. Nu i efterhand tycker jag att jag orkade mycket trots allt att med daglig värk i kroppen utbilda mej i 3 år, arbeta i flera år innan jag träffade min man och vi skaffade våra underbara men jobbiga barn. när jag började arbeta efter 1:a barnet gick jag ner till ½-tid och när sjukdomen bröt ut orkade jag inte ens arbeta 15½ och hade inte ork till socialt liv. Jag ramlade ner för 7 källartrappor och fic vid min sista löneförhandling inte liga löneförhöjning som de som kommit efter mej, dvs alla andra. Det tog knäcken på mej och jag fick pension 1999

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-02-28




Regler för kommentarer