Publicerad 6 september 2017

Jag skulle bli en digital eremit

Det talas om åsiktsbubblor. Folk är upprörda, och varför inte? Att Facebook och Instagram via mystiska algoritmer föser ihop oss bara med meningsfränder, och därmed gör oss överkänsliga mot värderingar som inte är våra egna – inte bra, det kan vi enas om.

Men börjar det inte bli dags att också prata om arbetsbubblan? Samma princip: datarevolutionen leder till isolering, inte av idéer och värderingar utan av oss själva, rent praktiskt vid skrivbordet.

Jag kan ta mig själv som praktexempel. Jag skriver artiklar och manus, men nästan hela tiden på distans. Jag sitter vid skärmen och producerar text i samråd med en redaktion – som jag sällan eller aldrig besöker. Ofta har jag inte sett den som beställt jobbet överhuvudtaget, vi mejlar. Jag har haft uppdragsgivare i åratal utan att vi ens talat i telefon. Och det går ju bra. Mejl är en utmärkt kommunikationsform: föredömligt tydlig, det finns alltid möjlighet att kolla i efterhand vad man kommit överens om – livsviktigt för en kronisk virrpanna som jag själv.

Men ändå. Jag är glad att jag inte bor i en stuga i skogen utan har kontor mitt i stan, för annars skulle mitt umgänge vara gravt begränsat. Jag skulle bli en digital eremit! Gott om sällskap via skärmen, men ingen att luncha med.

Och så är det för de allt fler som jobbar från hemifrån. Sak samma om man har familj: under kontorstid är hemmet tyst och tomt. Och inget ont om familjen men det är inte läge att diskutera löner och anställningsvillkor, eller för den delen att skvallra om chefer, med en sexåring över en balja middagsravioli.

Som nykläckt journalist så jobbade jag från köksbordet i min lilla etta det första frilansåret. Under intensiva jobbperioder hände det att jag gick utomhus bara för att köpa mat.  Det går överraskande fort att utveckla lappsjuka, kan jag meddela. I mitt fall tog det bara ett par dagar innan jag började kasta paranoida blickar bakom mig i snabbköpet. Jag hade fastnat i arbetsbubblan. 

Sociala medier kan inte ersätta riktiga sociala kontakter, jag lovar. Din skärm är inte din vän. Så vad ska en stackars distansjobbare göra? 

I mitt fall hittade jag kollegor att hyra kontor med. Visst, en extra utgift. Och kanske hamnar man ur askan i elden, eller snarare i en ny sorts bubbla – en åsiktsbubbla med de kollegor man själv valt ut. Men se det så här: i verkliga livet, på kontor, kan man alltid gräla om disken och vem som ska brygga kaffet. Social träning! 

Vi får sticka hål på en bubbla i taget.

Det talas om åsiktsbubblor. Folk är upprörda, och varför inte? Att Facebook och Instagram via mystiska algoritmer föser ihop oss bara med meningsfränder, och därmed gör oss överkänsliga mot värderingar som inte är våra egna – inte bra, det kan vi enas om.

Men börjar det inte bli dags att också prata om arbetsbubblan? Samma princip: datarevolutionen leder till isolering, inte av idéer och värderingar utan av oss själva, rent praktiskt vid skrivbordet.

Jag kan ta mig själv som praktexempel. Jag skriver artiklar och manus, men nästan hela tiden på distans. Jag sitter vid skärmen och producerar text i samråd med en redaktion – som jag sällan eller aldrig besöker. Ofta har jag inte sett den som beställt jobbet överhuvudtaget, vi mejlar. Jag har haft uppdragsgivare i åratal utan att vi ens talat i telefon. Och det går ju bra. Mejl är en utmärkt kommunikationsform: föredömligt tydlig, det finns alltid möjlighet att kolla i efterhand vad man kommit överens om – livsviktigt för en kronisk virrpanna som jag själv.

 

Men ändå. Jag är glad att jag inte bor i en stuga i skogen utan har kontor mitt i stan, för annars skulle mitt umgänge vara gravt begränsat. Jag skulle bli en digital eremit! Gott om sällskap via skärmen, men ingen att luncha med.

Och så är det för de allt fler som jobbar från hemifrån. Sak samma om man har familj: under kontorstid är hemmet tyst och tomt. Och inget ont om familjen men det är inte läge att diskutera löner och anställningsvillkor, eller för den delen att skvallra om chefer, med en sexåring över en balja middagsravioli.

Som nykläckt journalist så jobbade jag från köksbordet i min lilla etta det första frilansåret. Under intensiva jobbperioder hände det att jag gick utomhus bara för att köpa mat.  Det går överraskande fort att utveckla lappsjuka, kan jag meddela. I mitt fall tog det bara ett par dagar innan jag började kasta paranoida blickar bakom mig i snabbköpet. Jag hade fastnat i arbetsbubblan.

 

Sociala medier kan inte ersätta riktiga sociala kontakter, jag lovar. Din skärm är inte din vän. Så vad ska en stackars distansjobbare göra?

I mitt fall hittade jag kollegor att hyra kontor med. Visst, en extra utgift. Och kanske hamnar man ur askan i elden, eller snarare i en ny sorts bubbla – en åsiktsbubbla med de kollegor man själv valt ut. Men se det så här: i verkliga livet, på kontor, kan man alltid gräla om disken och vem som ska brygga kaffet. Social träning!

Vi får sticka hål på en bubbla i taget.

Mer om Göran Everdahl

är skribent, författare och konceptutvecklare.

Taggar: Krönika

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2018-03-06




Regler för kommentarer