Publicerad 26 oktober 2016

”Inte nudda blått, mamma!”

Jag hör ett kvillrande skratt längst bort i korridoren och vaknar upp som ur en bubbla. Så där skrattar bara ett barn, och ljudet kommer liksom från en annan värld, en värld långt ifrån jobbvärlden. Egentligen var det bara ett par timmar sedan jag befann mig i den där andra världen, med galonisar och trilskande fingervantar. Ändå är den så långt ifrån kontorslivet att den känns helt främmande.

”Inte nudda blått, mamma!” hörs nu på lite närmare håll. Barnet som hälsar på sin mamma på jobbet studsar fram på det blå- och vitrandiga kontorsgolvet, och det slår mig hur både självklart och helt omöjligt det är att komma på tanken att leka inte nudda blått på jobbet. Jag minns vilket sjå lärarna i lågstadiet hade att få oss att inte springa inomhus. ”Spring inte i korridoren!” var nog den vanligaste repliken på min skola. Här på kontoret har nog ingen någonsin sprungit i korridoren. Och ändå är det fullt tillåtet!

Ibland gör sig världen utanför jobbet påmind genom ett telefonsamtal. Vid det här laget vet jag ganska väl vilka som pratar bebisspråk med sina barn, vem som har en dement mamma och vilka som avslutar samtalen med maken med ”puss”. Genom tonen och det som sägs får jag en rätt bra bild av kollegornas liv och relationer utanför jobbet.

Det finns några veckor i juni, mellan skolavslutningen och midsommar, som är extra spännande. Det är då som de med sommarlovslediga barn får något jagat i blicken, flexar mer än vanligt och det kommer många märkliga telefonsamtal till jobbet. ”Men lilla vän, började det brinna?”, skrek min kollega i telefonen i somras så det ekade över kontorslandskapet. ”Fyrtio minuter i mikron, det är ju jättelänge! Det måste ju vara för den vanliga ugnen förstår du väl”. Sedan packade hon snabbt ihop, mumlade ”distansarbete” och hastade iväg.

Oftast är det rätt skönt att arbetslivet är skilt från det vanliga livet. Det kan vara en lättnad att lämna smulorna under matbordet och i stället ta på sig kavajen och viktiga-mötet-minen. Messa ett bestämt ”Möte” när någon ringer och ta en mötesbulle till.

Var sak har sin tid. Jobbet har sin och livet utanför har sin. Jag märker att jag mår bra av att skilja dem åt så gott det går. Jag blir mer effektiv när jag sätter på mig viktiga-mötet-minen och fokuserar helt och hållet på mina projekt. Och jag är definitivt en bättre förälder när jag inte tänker på hur jag ska formulera mig i slutrapporten. Men det är klart, ibland när man kör fast på jobbet och inte ens en stark kopp kaffe piggar upp – då skulle man kanske testa att inte nudda blått. Eller springa lite i korridoren.

Mer om Helena Wahlund

Helena Wahlund är kommunikatör på Prevent med fokus på språk och webb. Hon kan som ingen annan förvandla tunga texter till lockande och lättillgängliga samt skriva träffande skildringar av vardagslivets alla små och stora bekymmer.

Taggar: Krönika

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2017-04-26




Regler för kommentarer