En av de stora riskerna när man jobbar med stora djur är att bli påsprungen eller bli klämd. Men man får även vara beredd på andra mer oväntade situationer.

– Det är väldigt sällan man blir jagad av någon, men strutsarna brukar jag kunna bli jagad av någon gång. Det är särskilt en som inte gillar mig. Henne brukar jag ha koll på. Det lustiga är att hon heter Arja, säger Christian Andersson, huvudskyddsombud och djurvårdare på Kolmårdens djurpark.

Egentligen har de över 700 djuren i parken inga namn utan nummer och är märkta med clip, tatueringar eller datachip för att man ska ha koll på dem. Men internt får många av djuren arbetsnamn, som girafftjuren Garp, zebrahingsten Kai och lejonen Tegene, Masi och Malik.

– När man jobbar med djuren varje dag så får man ju lite band till dem, särskilt om man varit med sedan de föddes. Vi ser dem inte som boskapsdjur utan som individer.

Christian Andersson, eller Krille som han kallas, arbetar i Safariparken. Här får djuren vandra fritt i olika hägn, som på Savannen där det finns zebror, giraffer och strutsar, Höglandet med alpstensbockar, lamor och vildhundar och Skandinavien med älgar och kronhjortar. Djuren släpps ut på morgonen från sina stall och boxar och lockas in igen på kvällen när besökarna gått hem.

– Vi ropar på komradio när vi tar in djuren. Kommunikationen är väldigt viktig. Det är för att alla ska veta vad som händer.

Med rovdjuren är det lite annorlunda. Lejonen har sitt eget hägn medan björnar och vargar delar på ett område. Med lejonen och björnarna har djurvårdarna aldrig närkontakt utan de slussas in och ut ur sina boxar genom skötargångar.

– Rovdjuren är lite knepigare att få in, men det fungerar med träning. Men för det mesta vill djuren gå in. De får en liten belöning och går dit maten är. De vet också sina ställen och går sällan fel.

På hela Kolmården arbetar 68 heltidsanställda och cirka 350 under högsäsongen. Men bara ett 40-tal jobbar direkt med djuren. Safariparken har åtta djurvårdare som utökas med ett antal vikarier varje sommar.

Till jobbet hör bland annat att utfordra och ta hand om djuren. Det innebär en hel del tunga lyft som sliter hårt på ryggarna. Eftersom djurparken är byggd 1965 är det väldigt lågt i vissa utrymmen och personalen tvingas jobba i obekväma arbetsställningar. Det kan också bli en del mindre blessyrer som till exempel skärsår när man sågar upp kött till rovdjuren.

– Vi kämpar för att man ska anmäla alla tillbud. Men det händer att man halkar till och sedan bryr man sig inte så mycket om det.

Den värsta arbetsplatsolyckan som hänt på Kolmårdens djurpark var när en djurvårdare klämdes ihjäl av en elefant på 1990-talet. En grundregel är också att hela tiden vara alert och vaksam på djurens beteende.

– Riskbedömning gör vi varje gång vi går in i stallet. Man ser hur djuren verkar må. Är det någon som står och stångar mot en vägg så får man se upp, säger Christian Andersson.

Arbetsmiljöfrågor tas upp på avdelnings- och veckomötena. Skyddsronder, som sedan följs upp, görs regelbundet i djurparken och det finns också en arbetsmiljökommitté. Det informeras också om risker i arbetet på olika sätt.

– Ett tag var girafferna lite påflugna när de ville gå ut. Då skrev vi upp på tavlan i fikarummet att man skulle se upp med girafferna och helst jobba 2–3 personer samtidigt.

Christian Andersson började säsongsarbeta på Kolmårdens djurpark när han var 15 år. Men redan som 10-åring började han jobba med djur då han fick hjälpa sin pappa, som också jobbade på Kolmården, med att föda upp vargungar.

– Vargar är ett skyggt djur. Därför har vi valt att nappa dem så att de blir präglade på människor. Då har vi bättre koll på dem och de gömmer sig inte för besökarna.
De första somrarna arbetade han som grindvakt i Safariparken. Hans uppgift var att släppa in de tiotusentals besökare som dagligen körde bil genom Safariparken. Som 18-åring och med körkortet i bakfickan fick han sitta i de bevakningsbilar som höll koll på djuren. En annan uppgift var att se till att besökarna inte fick för sig att gå ur sina bilar eller veva ner fönstren, vilket förstås hände ibland.

Det skulle dröja ytterligare sex år innan Christian Andersson fick fast jobb i Safariparken. Personalomsättningen är låg och att jobba som djurvårdare är populärt. Kolmården får in mängder med ansökningar varje år, men för att få jobb krävs att man har gått på naturbruksgymnasium.

– Alla nyanställda får en heldag där man går igenom säkerheten. Det är mycket regler och instruktioner. Vi går också bredvid de som är nya i minst en vecka.
Djuren präglar också den psykosociala arbetsmiljön i Safariparken. De kan vara bångstyriga, särskilt när de har fått ungar, men också kärvänliga och lekfulla, precis som människor alltså. De är också väldigt skickliga på att fånga upp signaler från djurvårdarna och märker om de mår dåligt eller är stressade.

– Djuren känner av stress direkt. De träffar ju oss människor dagligen och känner av vårt humör. Men är man hängig någon dag kan man ändå inte låta bli att le när man kommer in till djuren.

Att Christian har ett nära förhållande till djuren syns också när vi kör in i Safariparken där fotografen Staffan Gustavsson ska ta bilder. Girafferna Marillion och Garp kommer nyfiket fram till Christian när han kliver ur bilen och verkar undra vad som står på.

Samtidigt slingrar sig linbanan med besökare ovanför oss i luften. Den är ny för i år och har ersatt den tidigare safarituren med bil eller buss. Linbanan, som har kostat 132 miljoner kronor, ska kunna ta 1 200 personer i timmen och tar drygt 25 minuter att åka.

En stor fördel med linbanan är att djuren slipper de timslånga bilköerna genom Safariparken och inte minst alla bilavgaser. Men det har också inneburit förändrade arbetsuppgifter för djurvårdarna. Nu tillbringar de mer tid inne i stallen och får mer tid för att ta hand om djuren.

Det är också något som Christian Andersson välkomnar.

– Djuren är ens hobby och liv. Allt kretsar kring djuren. Många av djurvårdarna har också ett mindre zoo hemma, säger han.