Olyckan förändrade allt

Alexander Erixson har alltid tyckt om att arbeta praktiskt. Han har renoverat och fixat. Jobbet på Nacka kommuns planenhet har varit skrivbordsjobb, men på fritiden har han haft svårt att sitta still. Tills för två år sedan. Då skulle han klättra upp på en stege för att montera ett rör till en köksfläkt. Det var tre, fyra meter högt, uppskattar han. Tre, fyra meter som han föll, baklänges. Träffade köksbänken med nacken.

Den köksbänken förändrade Alexander Erixsons liv totalt.

– C5, säger han. Femte kotan. Det är en allvarlig ryggmärgsskada. Armarna fungerar bara delvis och fingrarna inte alls. Bröstmuskler, bålen, tarm, blåsa…

– Det du och andra ser är ingenting, säger Alexander Erixson. Jag kan inte ta djupa andetag, jag kan inte hosta – om jag blir förkyld kan jag inte hosta upp, och då hamnar jag lätt på sjukhus. Jag känner mig väldigt fragil – jag kan ramla ur rullstolen vid ett nerförslut till exempel.

De låsta dörrarna in till planenheten i Nacka stadshus kan Alexander Erixson öppna med hjälp av knapparna på en dosa
som hänger runt halsen.

– Jag sörjer händerna mest. De som har fungerande händer och armar kan lättare ta sig fram med rullstol; ta sig över trösklar och liknande. De kan i stort sett klara sig helt själva.

Planenheten ser ut som en vanlig kontorskorridor, Alexander Erixsons arbetsrum är ett vanligt arbetsrum. Vid datorn finns en mikrofon för röststyrning, det är det enda särskilda jag ser. På väggen hänger några skämtteckningar som han gjort själv. Tecknaren Alexander Erixson saknar sina händer.

– Men jag har faktiskt kunnat rita lite, säger han och visar hur han kan sätta in en blyertspenna i de rullstolshandskar han har på händerna.

Han kan göra det mesta av det han gjorde tidigare på jobbet, eftersom han sysslade mer med att producera text än med att göra ritningar. Men allt tar längre tid.
Men han jobbar. Inte många i hans situation gör det.

– Jag har haft väldigt stöttande arbetskamrater. De hälsade på mig tidigt efter olyckan och de sa att jag skulle tillbaka till jobbet. Innerst inne var jag skeptisk och läkaren gav mig inga goda prognoser, säger Alexander Erixson.

Av anhöriga har han fått veta att läkaren trodde att han mest skulle bli liggande.

– Jag minns att jag såg en som tog sig fram långsamt med rullstolen och som kunde äta själv, och jag tänkte ’måtte jag komma så långt’.

Till skillnad från många andra hade han ett jobb han kanske skulle kunna utföra.

– Om jag varit snickare eller plåtslagare hade det ju inte gått. Och om jag hade jobbat på en liten arkitektfirma så hade jag känt mig som en black om foten.

För att kunna börja jobba behövde han bland annat en särskild mobiltelefon, röststyrd dator, anpassning av några dörrar. Hjälp att prova ut det han behöver har han fått på Spinaliskliniken där han rehabiliterades.

Alexander Erixson började jobba mindre än ett år efter skadan. Först arbetsträning på 25 procent. Efter tre månader jobbade han 50 procent. Han jobbar tre dagar i veckan från nio till tre, och några timmar hemifrån för att nå upp till halvtiden. Mer än så här kommer han aldrig kunna jobba.

– Allt tar så lång tid för mig; bara att gå upp, gå på toa, duscha, äta frukost…

Egentligen tycker han att 50 procent är på gränsen till för mycket, men Försäkringskassan har sina regler, antingen jobbar man 25 procent eller 50 procent, inget däremellan.

Alexander Erixson återkommer flera gånger till det här med att ha stöttande arbetskamrater och arbetsgivare. Och han tycker att det är skönt att de känner honom sen innan. Han är inte bara ”han i rullstolen”. Han blir inte specialbehandlad, även om han själv kan känna sig utanför ibland.

– Det sitter hos mig själv. Jag kan ju inte göra allt. Och allt kräver mer planering och logistik.

Nu har han jobbat i ett år, och han tycker att det fungerar ganska bra. Han var med sina arbetskamrater på resa till Paris en gång.

– Bussarna är faktiskt mer handikappanpassade där än här i Sverige.

Det är ju sådant han verkligen får uppleva nu – hur handikappvänligt ett samhälle egentligen är. Hur hissknapparna sitter till exempel. Eller hur borden i personalmatsalen har en mittpelare under som gör att rullstolen tar emot, och att han inte når ända fram. Men han jobbar i en kommun där de ställt upp med det de kan ställa upp med. Det kommer att bli kontorslandskap, men Alexander Erixson får troligen eget rum eftersom han styr datorn med rösten. Och på gymmet i stadshuset finns träningsmaskiner inköpta speciellt för honom.

Men, trots allt kan man säga att Alexander Erixon haft tur i oturen. Han bor i ett land där en sådan som han får personliga assistenter dygnet runt till exempel.

– Ska man bryta nacken i något land så ska man göra det i Sverige, säger han.

Å andra sidan har han ju förlorat så mycket. Några dagar i veckan hämtar han, med hjälp av den personliga assistenten förstås, treåriga sonen Leonard på dagis.

– Jag vill vara en bra och glad förälder. Det är svårt att tänka på allt man vill göra med barnet, men som man inte kan. Och så har jag sabbat det genom att gå upp på den där stegen…

Tankarna rullar såklart på ibland, ”tänk om inte …”. Och är det något han har saknat så är det att få hjälp på det psykologiska planet. Efter fem och en halv månad på sjukhus och rehabilitering på Spinaliskliniken var det dags att åka hem till det vanliga livet. Hem till huset, sambon och sonen. Skönt! Samtidigt var ju allt annorlunda. Han påmindes om allt han kunde göra förr, allt som är svårt eller omöjligt nu. Ett nytt liv i den gamla miljön.

– Det handlar också om de anhöriga. Det är viktigt att de får stöd också, säger han.

Kontakt är A och O på vägen tillbaka

Han ska tillbaka. Det var det första Alexander Erixsons chef Andreas Totschnig tänkte när han fick vetskap om olyckan. Och han har aldrig tvekat.

– Alexanders arbete handlar mycket om hans kompetens, och den har han ju fortfarande kvar. Han är en tillgång, oavsett skadan, säger Andreas Totschnig, chef på planenheten i Nacka kommun.

Det var semestertid när olyckan skedde, så det tog några dagar innan Andreas Totschnig fick veta vad som hänt.

– Jag sa direkt att han skulle tillbaka. Dels för att han behövs här, och dels för att han behövde veta att vi tyckte att det var viktigt att han kom tillbaka. Jag visste ju att det var en allvarlig olycka, men jag tänkte att det måste gå, med hjälp av tekniska hjälpmedel.
För planenheten var det bara en tidsfråga innan Alexander Erixson skulle vara en i gänget igen.

Det första Andreas Totschnig gjorde var att informera alla medarbetare om vad som hänt. Sedan fortsatte han att vara den person som fick och vidareförmedlade all information om hur det gick för Alexander Erixson.

– Jag höll kontakt med Alexander och hans sambo Anette. Många brydde sig och ville veta, det gällde ju kolleger även på andra enheter inom kommunen.

Nu tycker Andreas Totschnig att det fungerar jättebra. Alexander Erixson är en av handläggarna, även om han inte har möjlighet att jobba hundra procent.

– Jag är imponerad av att han jobbar 50 procent, säger Andreas Totschnig. Han gör samma saker som de andra. Han ritar inte planritningar, men det är han inte ensam om på enheten. Alla jobbar lite olika.

Det har redan från början funnits stöd från högsta ort för att Alexander Erixson skulle komma tillbaka, även om Andreas Totschnig inte fått någon särskild hjälp i sin roll som chef.

– Jag har handlat enligt intuition och medkänsla och gjort det jag trott varit det bästa för att få Alexander tillbaka, säger han.