Leder kortare arbetstid till fler jobb och ett mänskligare samhälle? Eller till kraftigt sänkta löner och försämrad hälsa? Forskaren Birgitta Olsson och fackliga företrädaren Mats Essemyr har delade meningar i frågan.
Det saknas visioner och mod bland politikerna, tycker Birgitta Olsson, företagsekonom och forskare vid Lunds universitet. I den centrala politiska debatten är frågan om en rejäl arbetstidsförkortning stendöd. I stället är det motsatsen som diskuteras, den att svenska folket behöver jobba mer och högre upp i åldrarna för att klara välfärd och konkurrens. Åt skogen fel, tycker Birgitta Olsson som förespråkar en stegvis förkortning av arbetstiden.
– Bristen på nytänkande och flexibilitet är påfallande. Det finns ingen politiskt stark röst för dem som har en hård arbetsmiljö, till exempel inom vården, handeln och tung industri. De som sätter den politiska dagordningen vill inte förkorta arbetstiden, utan vill möjliggöra för mer konsumtion till de som redan har arbete och pengar.
Ett bra skäl för att förkorta arbetstiden är att det leder till ett bättre samhälle, tycker Birgitta Olsson.
– Vi kommer då att få mer tid över för våra barn, ta hand om gamla, ja vara allmänt mer sociala. Dessutom skulle konsumtionen av prylar och förslitningen av miljön minska eftersom folk skulle få lite mindre pengar att röra sig med när de jobbar kortare dagar.
På 90-talet skrev hon en avhandling om arbetstidsförkortning. I den visade hon att det inom vården gick att sänka arbetstiden till sju timmar med bibehållen lön, förbättrad vårdkvalitet, bättre hälsa och fritid för personalen och utan extra kostnad för arbetsgivaren. Flera liknande exempel finns även inom industrin där både anställda och företag vunnit på arbetstidsförkortningen. Det sker en rationalisering av arbetet vid en arbetstidsförkortning som alla får del av, påpekar hon.
Men Mats Essemyr, utredare på TCO och expert på arbetstidsfrågor, håller inte med Birgitta Olsson. Han menar att människor inte skulle må bra av att det lagstiftades om en arbetstidsförkortning, exempelvis 30-timmarsvecka, över deras huvuden.
– Folk vill inte ha en sådan drastisk arbetstidsförkortning. De vill gärna minska arbetstiden, men i ett långsamt tempo.
Mats Essemyr säger sig vara säker på sin sak, utifrån flera återkommande undersökningar som gjorts bland de fackliga medlemmarna, både LO-, TCO- och Sacoanslutna. De vill inte ha lönesänkningar, vilket skulle vara nödvändigt vid en arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar. Något annat sätt att finansiera en omfattande arbetstidsförkortning finns inte, menar Mats Essemyr.
Därför bör heller inte politikerna strida för en arbetstidsförkortning som svenska folket inte vill ha, utan överlåta den frågan till arbetsmarknadens parter, när de förhandlar om hur löneutrymmet ska användas.
– Våra medlemmar vill framför allt ha löneökningar. Däremot kan de tänka sig att använda en del av löneutrymmet till kanske två timmars arbetstidsförkortning i månaden, säger Mats Essemyr.
En konsekvens av denna långsamma väg nedåt i arbetstiden är att den lagstadgade 40-timmarsveckan numera har ett snitt på 38 timmar. På lång sikt, säg tjugo år, tror Mats Essemyr att arbetstiden är nedförhandlad till 30 timmar i veckan. Då är det svenska folket som själva valt den vägen och först då är det dags för politikerna att lagstifta om en 30-timmarsvecka.
Men Birgitta Olsson tycker att frågan inte bara handlar om dem som redan har arbete, utan lika mycket om dem som inte har något. Därför är ämnet i högsta grad en angelägenhet för politikerna, menar hon. Arbetslösheten ligger på drygt nio procent i den arbetsföra åldern. Ser man till ungdomarna så är procentsiffran påfallande mycket högre, 25 procent, enligt SCB:s statistik från 2009.
– 1970 infördes lediga lördagar. Många ansåg att det var en katastrof och att det skulle sänka produktiviteten. Men vad hände? Jo, kvinnorna gjorde sitt inträde på arbetsmarknaden. På tio år ökade andelen förvärvsarbetande kvinnor från 50 till 80 procent. Nu är det dags för nästa grupp som står utanför arbetsmarknaden, det vill säga ungdomarna, att få tillträde. Om vi sänker arbetstiden får fler möjlighet till jobb, och i den mån det saknas kompetens kan man alltid fixa den i efterhand.
Att lönerna vid en arbetstidsförkortning inte ökar i samma takt som tidigare uppvägs av att vi får fler i jobb, färre bidragsberoende och färre som är slitna på grund av arbetet, menar Birgitta Olsson.
Mats Essemyr är av en annan uppfattning.
– Arbetslösheten minskar inte med automatik när arbetstiden sänks. Arbetsgivaren hittar ofta andra lösningar som att organisera om jobben och rationalisera, säger han.
Han är också skeptisk till att politiker skulle sänka arbetstiden för att på så sätt minska människors konsumtion och förslitningen av miljön.
– Folk måste få bestämma själva. Som facklig företrädare vill jag inte säga vad som är bra för dem.
Han ser följande bild framför sig om politikerna inom ett par år skulle sänka arbetstiden till 30 timmar i veckan:
– Arbetsgivarna skulle knacka på dörren till fackexpeditionen och kräva förhandlingar om lönesänkningar. Deras krav skulle bli en sänkning av timlönen med 25 procent, det vill säga lika mycket som normalarbetstiden förkortats med. Facket skulle tvingas gå med på det. Mer ledig tid för alla, men inga pengar att använda på den lediga tiden med andra ord.
Birgitta Olssons scenario ser annorlunda ut:
– Om politikerna inte lyfter fram frågan om arbetstidsförkortning så har vi i framtiden en massa människor som är overksamma på våra parkbänkar, som dricker och mår dåligt. Vi drar på oss stora sociala kostnader och en massa tragik, säger hon.