Inom gruvindustrin, stålindustrin, pappers- och massaindustrin och byggindustrin lever machokulturen fortfarande kvar. Det är en kultur som präglas av att vara tuff och där kvinnor lätt kan känna sig obekväma.

Machokulturen inom arbetslivet växte sig starkare när Sverige blev ett industrisamhälle, där kvinnans roll blev att vara hemma och ta hand om barnen. Kvinnor var exempelvis förbjudna att arbeta under jord i flera decennier. Forskaren Lena Abrahamsson menar att machokulturen skapades som en överlevnadsmekanism. Jobben var tunga och ”krävde sin man” och då blev det viktigt att hålla samman på jobbet.

– Trots att få av jobben är så tunga i dag, lever en del av machokulturen kvar, säger Lena Abrahamsson som är professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet och som forskar om moderna organisationer ur ett genusperspektiv.

Industrins machokulturer hänger ihop med den klassiska manligheten hos arbetarklassen. De har en stark sammanhållning och yrkesstolthet. De har fått kämpa för sina rättigheter, har slagits ur underläge och haft en stark vi och dom-känsla där arbetsgivare och chefer varit ”dom”.

Viktigt att vara underordnad
– I en sådan kultur är det paradoxalt nog viktigt att vara underordnad. Männen frossar i sin egen kultur, vill slå vakt om den, och bevara sin särprägel på gott och ont. Lena Abrahamsson är noga med att påpeka att machokulturen är kollektiv. En och en står männen för något annat, och hemma kan de vara hur jämställda som helst.

– De får en kollektiv identitet. De socialiseras in i ett sätt att vara ”man” och det blir till en rutin att vara på ett visst sätt. Ungefär samma sak händer på enkönade kvinnliga arbetsplatser.

Ett av skälen till att machokulturen fortfarande lever kvar är att industrin ger arbetarna dubbla budskap, anser hon. Å ena sidan talar de om bättre och säkrare arbetsmiljö. Å andra sidan kan riskbeteende premieras.

– När männen testar sina gränser, tar risker och arbetar hårt, tjänar arbetsgivarna på det. Och därför sätter de inte gränser.

I machokulturen är det arbetslaget, grabbarna, som är viktigast. De mäter sig sinsemellan. Den som är duktig, fixar det mesta, löser problem och tar risker får
ofta hög status i gruppen.

– Sedan kan man fråga sig vad som egentligen premieras som ”duktigt” i sådana här organisationer.

Blundar för problem
Lena Abrahamsson tror att machokulturer kan växa fram just för att chefer och arbetsgivare i hög grad låter gruppen vara i fred, och inte reagerar när attityden är att man får uppskattning när man egentligen gör fel saker.

– Ett problem i till exempel byggbranschen är att man låter dem hållas och blundar för de problem som uppstår, eftersom det är lönsamt på kort sikt.

Länge har det varit legio i byggbranschen att jobba långt hemifrån veckor i sträck. Men nu vill allt fler kunna leva ett mer normalt familjeliv och kunna ta ut pappaledighet.

– Allt fler börjar inse att machokulturen skapar en arbetsmiljö och arbetsvillkor som inte är särskilt hälsosamma. Det finns önskemål om att tagga ner lite grand och att man inte ständigt ska behöva utmana produktionens eller kroppens gränser.

Passar inte in
Hur är det då att vara kvinna i en machokultur?

– En kvinna kan direkt känna att hon kommer in på en arbetsplats som präglas av machokultur. Hon känner att hon är fel och inte riktigt passar in. Och det finns ett outtalat krav på att hon ska ha skinn på näsan för att passa in.

Lena Abrahamsson menar att det inte går att beordra bort machokulturen genom direktiv från företagsledningen.

– Jag tror att organisationerna i huvudsak måste göra jobbet själva, men det måste underlättas av företagsledningen. Facket kan också spela en viktig roll.

Det finns ganska lite forskning om majoritetskulturer. Däremot finns det en hel del studier om hur det är att tillhöra en minoritet, till exempel hur det är att vara kvinnlig stålverksarbetare eller manlig sjuksköterska.

– Det kan bero på att det är svårt att studera det som är vardag, det som upplevs som självklart och naturligt. Det är lättare att få syn på det som bryter mönstret. En fisk förstår inte att den simmar i vattnet, därför är det svårt att forska om det, säger Lena Abrahamsson.